Jag kan se mig själv bli mer och mer besatt av att skriva noveller om en klocka. Tiden passerar märkbart fortare för vare år, tycker jag.
Dåtidens förhoppningar om att bli äldre och få ett bredare tillgångsspektra har snart passerat mig. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men ibland känns det som att universums lagar hånar en allt medan kroppen åldras.
I livets VCR existerar inte tyvärr några slow-, pause-, och rewindknappar, så jag antar att man inte kan göra så mycket annat än att försöka göra det bästa av livssituationen – försöka leva i nuet och ta vara på det innan ens timglassand har runnit ut.
Live life like you'll never live it twice.
/Claudia ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar! :) ♥