Miraklet

Jag gick en gång med en barnslig önskan om drömmar utan slut,
inspirerad av sagan som säger att hoppet är det sista som dör ut,
Så jag bestämde mig för att ta en väg jag aldrig vandrat på förr,
med en känsla av rädsla och nyfikenhet innan jag stod inför en dörr,
Sakta vred jag om dörrhandtaget och plötsligt stod dörren på glänt,
och genom dess glipa kikade jag för att sedan upptäcka något eminent,
På andra sidan uppenbarade sig en mjuk förtrollad strand,
som lyste upp i mörkret med månstoffet som kysste dess rand,
Berusad av förundran tog jag mitt första steg in i denna sfär,
där jag mitt i stundens hetta fann något med ovanlig karaktär,
Jag lyfte upp det med vördnad, vred och vände det i handen,
skådade det ordentligt, omfamnade det och drog på smilbanden.
Det var något förunderligt med att det låg gömt på livets strand,
tänkte jag medan jag stod där med ett mirakel i min hand.

Miraklet glödde, gav ljus och förvandlades plötsligt till en man,
som gick fram och omfamnade mig för att bekräfta att han var sann.
Efterlängtat mötte jag hans blick och besvarade hans ömsinta gest,
ty det var han som jag i alla mina dagar hade längtat efter som allra mest.
För ett ögonblick vände jag mig om, då dörren stängdes med ett dån,
fängslad var jag i min dröm som jag aldrig ville vakna ifrån.
Nu stod jag där, lycklig över att min dröm hade blivit verklighet,
men samtidigt fylld av rädsla att förlora denna dyrbarhet.
Mina händer höll hårt om denna man och kände genast jämnmod,
dock med ett omdöme så förmörkat av febern i mitt cirkulerande blod.
Mannen visade mig platser jag aldrig hade öppnat ögonen för förut,
vilket kändes som att vi två hade funnit varandra i en långfilmsdebut.
Innan jag visste ordet av hade min livs önskan iscensatts,
då förstod jag att sista biten i mitt kärlekspussel hade fallit på plats.

/Claudia ♥

Fördomar - lögner, halvsanningar eller fakta?

Fördomar är något alla mer eller mindre har, vare sig de vet om det eller om det döljer sig i deras undermedvetna. Det kan räcka med att vi betraktar en persons utseende eller enstaka handling, för att sedan dra en snabb slutsats om hur personen ifråga ”är”.
Oftast är det skapandet av stereotyper som leder till fördomar. Det är en form av generalisering, som man helt enkelt låter stå för helheten, som likväl kan vara sann som falsk. Den är inte falsk för att den bygger på en verklig observation, men den är heller inte sann för att den eventuellt inte svarar för helheten.
Dessa förutfattade antaganden kan både vara skapade utifrån en positiv så som en negativ sida. Men jag tror att det i betydligt större mån är lättare att skapa negativa stereotyper än positiva. Det kan förklaras utifrån ett liknande exempel: Att någon skulle le mot mig skulle registreras som mindre viktig information i mitt minne, än om någon skulle hotat mig med en kniv. Jag skulle nog påstå att de flesta fungerar på samma sätt.
Ett exempel på en stereotyp är skinnhuvuden, som anses vara aggressiva och hotfulla. Ett scenario som inbegriper denna stereotyp skulle kunna vara att denne dunkar någon i ryggen. I det fallet skulle nog de flesta få uppfattningen att skinnskallen slår personen, medan det i själva verket kan vara så att skinnskallen bara vill hjälpa den som hade satt en bit äpple i halsen. Hade det varit en vanlig Svensson som dunkat personen i ryggen tror jag att man hade sett händelsen på ett annorlunda sätt.
De mest aktuella fördomarna idag, upplever jag, är de etniska, vilka allt som oftast anses handla om uttalad rasism eller främlingsfientlighet. Men så behöver fallet ju inte vara. Det kan vara så att den inhemska befolkningen ser de främmande grupperna som ett hot och utifrån det bildar en negativ uppfattning om dem – man kan se det som en form av ”självförsvar” och inte nödvändigtvis att befolkningen har något emot just den gruppen. I detta fall är det viktigt att försöka se människor som individer och inte som gruppföreträdare.
Men man skulle i princip kunna säga att utan alla dessa fördomar så skulle vi bli tokiga. Det är nämligen så att hjärnan inte kan hantera att bombarderas med information från alla håll och kanter, därför strävar den efter att skapa mening och sammanhang i de sinnesintryck som vi inkodar – det sker genom att den skapar stereotyper. På så sätt sorterar och sållar hjärnan bort ”onödig” information för att göra omgivningen begriplig.
Fördomarna är säkert ett effektivt sätt för hjärnan att bearbeta information, men i många fall kan den fördomsfulle gå miste om värdefull fakta genom att tillämpa denna generalisering. T.ex så kan fördomarna fungera som en social spärr – att man helst undviker att ta kontakt med en person för att samhällets normer säger att personen är på ett visst sätt, som man personligen kanske inte uppskattar. Sedan kanske man inte vet att denne lika gärna skulle kunna vara ens idealbild av en själsfrände.
Man skulle kunna lära sig att hantera sina fördomar. Ett steg på vägen är att man måste kunna erkänna olika individer, språk, livsstilar, grupper och tillhörigheter. Liksom en sjuk person tar medicin, kan en fördomsfull reflektera extra mycket över hur denne reagerar.
Men den värsta fördomen av de alla måste ändå vara att själv ha ”insikten” om att man är fördomsfri. Jag skulle säga att man är rätt illa ute om man själv omedvetet försöker leva med den villfarelsen, eftersom man då inte förstår att man faktiskt styrs av fördomar. Att förstå att man har fördomar, är ett steg närmare att försöka kontrollera dem.




/Claudia ♥