torsdag 19 november 2009

Min skolintervju

För två år sen skickade jag en insändare till Stockholm City, som handlade om utbrändhet bland ungdomar. Det slutade med att en journalist som arbetade för tidningen kontaktade och intervjuade mig. En vecka senare kom jag med i deras tidning. När jag sen googlade mitt namn hittade jag en länk, som ledde mig till en sida där någon hade tyckt till om min intervju, där jag bland annat berättade om de höga förväntningar jag ställer på mig själv, i det här fallet vad gäller skolan.
Efter att ha läst personens inlägg kunde jag direkt lägga märke till att han/hon fick en förvrängd uppfattning om mig. Jag behövde inte ens läsa mellan raderna för att förstå att han/hon trodde att det faktum att jag ställer höga förväntningar på mig är på grund av att någon annan har inpräntat den inställningen hos mig, medan det i själva verket var mitt eget val. Andra personer var alltså inte involverade. Däremot menade jag att mina föräldrar, vänner och lärare började ta mig förgivet för mina redan goda uppnådda resultat – där utvecklades mina jobbigare känslor.
Då gick jag på högstadiet – nu går jag andra årskursen på gymnasiet. Skillnaden på mitt tankemönster nu från då, är att jag är mer tolerant med mina betygsresultat. Ett VG är inte hela världen trots allt. Jag kan inte bränna ut mig totalt ”bara” för att få det där upplyftande MVG:et. Men jag gör fortfarande mitt bästa och försöker att prestera på max i mån av förmåga. Så länge jag är medveten om att jag har gjort mitt bästa blir jag inte besviken, för mer kan jag inte kräva av mig själv.

Detta är min insändare ”Utbrändhet bland oss ungdomar”:

Det talas mycket om utbrändhet i arbetslivet idag, men en sak jag tycker är minst lika viktig att tala om är utbrändheten bland ungdomar. Allt fler ungdomar känner sig stressade på grund av skolan. Konkurrensen är hård och det gäller att kämpa för att komma någonvart.
Skolan är viktig och ska man slå fram i arbetslivet ska man ha förtjänat det. Det leder till att allt fler ungdomar känner arbetslivet och arbetssituationen som stressande. Men kan man på något sätt stoppa den här utvecklingen?
För höga krav från omgivningen, föräldrar, lärare och krav på höga betyg förekommer i stor skala. Själv är jag för betyg och jag tycker att den som kämpat ska få fler chanser. Då kan jag undra, vad är det plugghästen har som inte latmasken har? Egentligen finns det inte ett direkt svar, men flera symptom som irritation, glömska, koncentrationssvårigheter, depression, trötthet, ont i kroppen samt sömnsvårigheter är några exempel som gör det svårare för elever att lyckas med sitt lärande.
Min poäng är att lärare och föräldrar ska uppmärksamma när de märker att ungdomar inte mår bra eller lyckas särskilt bra i skolan. Vem kommer annars att bry sig om dem?
Föräldrar har en viktig roll i sitt barns utbildning. De är ju förebilder för sina barn och barnen blir lätt påverkade av dem, både av bra och dåliga anledningar.
Jag tror att barn med föräldrar som stöttar och hjälper dem har en större chans att lyckas än barn med föräldrar som inte bryr sig.
Det är bättre att vi idag inser att det här är ett stort problem bland dagens ungdomar, istället för imorgon. För vem kommer annars att ta hand om vår nästa utbrända generation?


/Claudia ♥

onsdag 18 november 2009

Kvinnligt och manligt språk – finns det?


I generella termer, är språket av olika betydelse för män respektive kvinnor. För kvinnor är språket ett socialt hjälpmedel - de vill skapa relationer och vara en del i gemenskapet, medan män i högre grad vill förmedla sin vilja och sina åsikter. Mäns tal är således mer sak- och prestationsinriktade, medan kvinnors kretsar kring samlevnad. I just sådana sammanhang kan man se varför det manliga språket har bättre effekt i det offentliga livet än det kvinnliga.
Kvinnor avslutar sina meningar oftare med ”eller hur”, ”inte sant” och liknande frågeställningar. Vissa menar att det speglar på osäkerhet. När däremot män är osäkra argumenterar de istället ännu mer självsäkert så att ingen märker att de inte vet vad det är de talar om. Här kan männen alltså smita undan med övertygande beteende och få det att verka som att de är mer pålästa än kvinnor, vilket det så nödvändigtvis inte behöver vara.
Vad gäller språkinnehållet är det oftast män som fyller sitt språk med svordomar, slang, allmänna utfyllnadsord och hänsynslösa språkregler. Trots dessa dålig språkvanor, kan det ses som en fördel för mannen ifråga - att bryta mot reglerna ger ett intryck av styrka och självsäkerhet, vilket ger hög status.
Intonationsmönstret hos respektive kön skiljer sig också, då kvinnors är livligare – deras tal innehåller få tvekljud och pauser och de talar snabbare än män, som har ett lugnt samtalstempo.
En diskussion mellan en man och en kvinna kan leda till missförstånd, då mannen förmodligen tror att kvinnan håller med honom då hon nickar, medan hon i själva verket gör det för att uppmuntra honom att fortsätta tala. Samtidigt tror kvinnan att mannen inte lyssnar om han inte ger henne samtalsstöd, t.ex i form av ”hummanden” eller frågeställningar.
Att ställa frågor kan också betyda olika saker för kvinnor och män. För män är frågor en begäran om information, medan de för kvinnor ofta är ett medel att hålla diskussionen igång. Män kan då komma att uppfatta kvinnor som mycket okunniga, medan mäns tystnad tolkas som en signal på säker- och kunnighet.

Som svar på rubriken: Ja.

/Claudia ♥

tisdag 17 november 2009

Ett kärleks-SMS

Jag vet inte riktigt hur jag ska konstruera mina ord för att förklara det jag har att säga till dig.
Just nu går jag runt, andas och är till synes högst levande, samtidigt som jag sträcker ut min ena hand för att greppa tag om dig, men till min förvåning upptäcker att du inte finns där - fortfarande.
Det har nu gått två veckor utan dig, men jag känner redan hur abstinensen efter dig börjar bli en daglig rutin, som växer sig allt större för var dag som passerar förbi mitt blotta öga.
Jag skulle inte påstå att jag viker mig under frasen ”Man vet inte vad man har förrän man gått miste om det”, för jag har alltid haft insikten om vad du egentligen betyder för mig och har haft för inflytande i mitt liv.
Det finns många som fyller samma funktion som du, men för mig är du något alldeles extraordinärt.
Jag längtar efter att få ha dig i mina bara händer, höra dina ljuvliga ljud i mitt öra, känna din vibrator mot min hud, skåda dina vackra drag och spendera timmar med underhållning tillsammans med dig igen.
Utan att överdriva, underdriva eller överhuvudtaget driva - jag minns mitt första ögonkast på dig och jag lovar, kärlek var bara mellannamnet.
Och om vi aldrig ses mer igen - tack för de stunder du försedde mig med trygghet, lugn och välbefinnande.


Saknaden av dig kantar min vardag, Sony Ericsson C702...



(Nej, det var så inte mitt fel att du åkte in på lagning för att jag tappade dig en hel(!) rad med gånger)

/Claudia ♥

måndag 16 november 2009

Watt? No, I'm Knott.


- Are you there?
- Yes, who are you, please?
- Watt.
- What's your name?
- My name is John Watt.
- John, what?
- Yes.
- I'll call you this afternoon.
- Alright. Are you Jones?
- No, I'm Knott.
- Will you tell me your name then?
- Will Knott.
- Why not?
- My name is Knott.
- Not what?
- Not what, Knott.
- What?

/Claudia ♥

söndag 15 november 2009

Positiv psykologi i vardagen


Har du någonsin tänkt på att majoriteten av de frågor vi ställer oss själva är fel vinklade? Jag menar, de vanligaste frågorna ställs i stil med: Vad är det som inte fungerar? Vad vill jag inte uppnå? Hur stor är risken att det blir fel? Istället för att fråga: Vad är det som fungerar? Vad vill jag uppnå? Hur stor är chansen att det blir rätt? Jag tror att det här fenomenet har en korrelation med att vi oftast är mer benägna att ta till oss av kritik än komplimanger och är mer måna om våra svaga punkter, än våra starka. Vi väljer alltså, omedvetet, att fokusera på det negativa, istället för att integrera det.
Men det hela kretsar kring att ha en realistisk uppfattning, inte en optimistisk bara för att man vill ha en så positiv syn på livet som möjligt. Alla former av komplimanger kan man inte ta åt sig, alla mål är inte av ens egna nivå av utförande och alla händelser har inte alltid något positivt att bidra med. Där får man alltså vara varsam med hur man väljer att se på situationen ifråga.
Orealistiska uppfattningar/mål är en säker väg till besvikelse och olycka. Ett konkret exempel är en studie som har jämfört personer som lyckas med sina karriärer och de som inte gör det. Forskningen indikerar att den förstnämnda gruppen känner till sin kapacitet och sätter mål snäppet ovanför deras nivå, medan den andra gruppen är omedvetna om sina kompetenser och ofta har orealistiskt höga förväntningar på sig själva.
Det är alltså här som igenkännandet av ens starka, snarare än ens svaga sidor, som blir av större betydelse, eftersom de som presterar högre, bygger sina karriärer på sina talanger och stykor och lär sig tillämpa dem i sina liv.
Alltså, en realitisk fokusering på det positiva besitter mer energi och bidrar med ökad motivation och produktivitet och fungerar som en personlig vinststrategi. Med det här sättet att tänka garanteras man inte att stampa på ett och samma ställe, utan utvecklas och lär sig hur man ska ta sig vidare i sin livsroll.

/Claudia ♥

lördag 14 november 2009

Konsten att skriva – ta vara på den

Jag kommit på att det framför allt är en sak, som jag i största synnerhet rent utsagt stör mig på, vilket är inkorrekt språkbehandling, så som särskrivningar, ologisk meningsbyggnad, syftningsfel och övriga språkliga misär. Vad dessa språkfel beror på kan vara olika, men jag tror att en stor anledning till just särskrivandet beror på den starka influensen från engelskan, där man inte skriver ihop ord i lika stor utsträckning som i svenskan.
Utöver just det att jag tycker att felaktig språkbehandling är som en nål i ögat, så kan den bidra med missförstånd. Uppställningen av ord begränsar ens budskap, då man inte har tillgång till andra faktorer, så som ansiktsuttryck, kroppsspråk, tonläge osv, att utgå ifrån, vilket innebär att texten, oavsiktligt, kan ändra betydelse om man inte är noggrann och klar med vad det är man egentligen vill förmedla.
Nu riktar jag mig varken åt utlänningar som har vistats i Sverige under en alltför kort tid för att ha tagit till sig det svenska språket eller dyslektiker och övriga som inte är kapabla till att forma språket rätt, utan till de som faktiskt kan och är fullt medvetna om hur den svenska språkriktigheten ser ut.
Men jag klassar inte alla bristfälliga textinlägg enligt samma typ av värdeskala, utan jag gör skillnad på läsvärda och korrekt skrivna sådana. Jag kan t.ex värdera en ”läsvärd” text mycket högre, trots viss mått av felaktigt språk, jämförelsevis med en korrekt skriven text, som samtidigt inte besitter substans. Men gränsen där är hårfin.
Personligen ligger det i mitt egenintresse att försöka skriva så korrekt som möjligt - även på MSN, SMS, IRC och samtliga informella forum. Här har jag märkt att det antingen är betraktat som ett onödigt ansträngade sätt eller av högst uppskattad betydelse att vinnlägga sig om sin text- och språkbehandling.



När du ska betala står det skyltat: "Vi behöver femtio öringar". Du funderar på om butiken blandat ihop fiskdisken med kassan, men tröstas av att butiken enligt sin reklam i alla fall har "svensk talande personal med grund utbildning". Utöver detta är personalen tydligen även utbildade i andra saker, för i reklamen står vidare: "Vi arbetar med fel analys".

/Claudia ♥

fredag 13 november 2009

Felstavad kärlek


Det finns gånger då jag nästan tror att min allmänna civilisation har fått uppfattningen om att jag är den där söta ängeln från det blå. Där har skenet verkligen bedragit dem – den här gången i alla fall.
Den perfekta beskrivningen av mig just nu är: En liten djävul i kulisserna, som väntar på att få slita loss ridåerna och göra allt som jag rör vid till aska. Allt som jag önskar ska skjuta i höjden som en raket och skapa ett förvirrande färgspel framför mina ögon. Men trots att lågor brinner så pass intensivt i mitt samvete, att man nästan skulle ana att min egna svans skulle fatta eld inom en snar framtid, så har jag en önskan – att få byta ut min eldgaffel mot en skinande gloria. Men så länge jag väljer att hålla fast vid dig, kommer jag stå där, ensam och ursinnig i kulisserna.
Jag hoppas att du förstår att det är du som ligger bakom min djävulska fasad. Det är därför mina änglavingar, som du haft sönder med nonchalans, ligger på den offentliga scenen, där publiken inte betalar ett enda öre för att beskåda den tragedi som utspelar sig där, framför mig. Det är en uppsättning som fortfarande kommer att fortsätta – även när ridån går ner och kulisserna är låsta - tills det att jag hittar tillbaka till det ljus som en gång uppenbarade sig i form av en strålkastare över mitt huvud.
Jag hatar att du besitter en sådan stor attraktionskraft. Mina armar är svaga nog för att bära dig, starka nog för att aldrig släppa dig. Trots att du gör mig mer ihålig för varje sekund du befinner dig i min famn, så väljer jag, medvetet, att hålla ett stadigt grepp om dig.
Du penetrerade mitt hjärta med all kraft när jag gav det till dig och fyllde varje kvadratmillimeter av längtan, kärlek och omsorg i mitt hjärta till dig. Du avfyrade flera ammunitioner riktade mot mitt bröst och det du lämnade kvar efter dig var ett hål där mitt hjärta en gång hastigt brukade pulsera vid tankarna om dig. Ditt hat trycktes i mina ådror och helvetet presenterades inom mig.
Jag tror aldrig att jag någonsin kommer att bli av med de bestående stämplar som du ärrat in i min själ, men ändå är jag amibvalentheten själv för jag älskar dig och jag hatar dig – på samma gång.

/Claudia ♥

torsdag 12 november 2009

Carol, älskade syster

Jag tror att människor som man vistas med i sitt liv finns där av en specifik anledning. Det kan antingen vara för en period eller för resten av livet. Relationen emellan kan också se olika ut, beroende på hur man förhåller sig till varandra. Ett av de starkare banden, som jag har till mina medmänniskor, har jag till min syster – en underbar tjej, syster, vän etc. Inte ens en C-uppsats skulle lyckas med att förmedla hur mycket jag uppskattar henne, men för att sammanfatta det med några rader:

Du är den tysta ängeln som fångar mig efter mina fall då mina vingar har svårt att komma ihåg hur man flyger. För om tvillingsjäl skulle rimma på något, skulle det vara du.

Med ord som tagit riksvägen av mitt hjärta: Jag älskar dig.



/Claudia ♥

onsdag 11 november 2009

Min drog

Jag vet inte hur du gör. Det enda jag vet är att du har blivit en beroendeframkallande drog för mig. Den där välkända frestelsen och den illavarslande abstinensen sätter ofta in efter dig. Du är den finaste gåvan, som i detta fall, biologin har skapat och satt på jorden. Ibland driver du min hjärna till överhettning och vansinne precis som de kemiska drogerna, bara tyngre. Men jag är trots allt en fresterska som själv tenderar att falla för mitt egna drogmissbruk – du. Jag vill känna din kropp, din ljuvliga doft, din lugna och harmoniska röst, dina välartikulerade ord, din intelligens och mycket, mycket mer. Endast tanken om att vistas i samma rum som du får mig att vilja överdosera dig med orden: Tills döden skiljer oss åt.

/Claudia ♥

tisdag 10 november 2009

(Studie)tips från coachen

Jag brukar påstå att en bra studieteknik är nyckeln till att lyckas få de betygen man eftersträvar (eller åtminstone vara på gränsen till). Just vilken teknik som är den mest optimala finns inget absolut svar på, eftersom det är väldigt individuellt. Våra gråa hjärnceller fungerar trots allt inte på samma sätt, så det gäller att hitta just den metod som man tycker passar en själv.

Några tips jag har att tilldela är:

Planera: Genom att planlägga dina arbetsuppgifter, vad gäller när du ska göra dem och hur mycket du ska gå igenom, blir det lättare för dig att ha koll på om du ligger i fas eller inte. Det finns annars risk för att du skjuter upp ditt skolarbete allt för långt fram - i värsta fall är det för sent. Oftast är det arbeten som du planerat i god tid, som ger dig de resultat som du från början hade hoppats på.

Engagera: Vi säger att du har ditt mål och dina medel, men om du inte engagerar dig i det du vill uppnå, kommer du inte komma någonvart. Måltavlan prickar inte sig själv – det är du som ska ta tag i pilen och kasta den.

Uppdatera: Håll dig uppdaterad på dina skoluppgifter, så att du slipper få minnesluckor. Ditt minne är uppdelat i ett korttidsminne och ett långtidsminne. Oftast när du läser inför prov och liknande är det korttidsminnet du använder dig av. Ordet korttidsminne talar för sig självt och om du inte håller dig uppdaterad kan all information du tidigare kommit ihåg gått förlorad.

Balansera: Om du både vill satsa på skolan och samtidigt ha tid över, som du fyller med de aktiviteter du vill hålla dig sysselsatt med, så tycker jag att du ska försöka se det hela som en våg – på ena sidan har du din fritid och på den andra har du din skolgång. Denna balans ger dig möjlighet att beträda båda dessa ”världar”, utan att behöva utesluta den ena från den andra.



/Claudia ♥

måndag 9 november 2009

I kärlekens språk



Vad är egentligen kärlek? Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder kärlek: "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".
Jag har märkt att vissa förväxlar kärlek och förälskelse. Kärlekens djupaste väsen ligger i att man vill dela sitt liv med och är beredd på att överlämna sitt hjärta till någon. En förälskelse är mer ett förstastadie av starka känslor som man hyser gentemot en person och brukar oftast uppträda innan kärlek utvecklas. Till skillnad från kärlek, brukar förälskelsetillståndet vara under en kortare period och kännas som en mindre jobbig övergångsfas, om den inte är ömsesidig.

Om jag innerligt älskade någon skulle jag personligen vilja ta det till nästa nivå i form av ett giftermål. Just för att det är tryggare rent juridiskt att vara gifta, för att det är tradition, för att visa hela världen att ”detta är min livs stora kärlek och jag tänker göra allt i min makt för att vi ska leva ihop i resten av våra liv”, men framför allt för att jag ser det som en form av kärleksbekräftelse.
Jag rent utav beundras av alla par som går ner för altargången i kyrkan, håller varandra i händerna, ser varandra djupt i ögonen och lovar varandra evig trohet – i nöd och lust.

Men det verkar som att vissa inte kan hålla sig på rätt sida av den gyllene linjen, där trohet gränsar till otrohet. Personligen så tror jag att otrohet är en kemisk lösning på attraktion, spänning och en dålig relation. I den mänskliga naturen ligger ju konstant det stora behovet och beroendet av att bli bekräftad och uppskattad. I en relation som inte ger utlopp för denna mänskliga bekräftelsemani, finns risken att man istället väljer att jaga bekräftelsen. Då är det mycket lätt att falla för frestelsen kallad otrohet.

Jag tror i alla fall på evig trohet och kärlek. Någon gång, någonstans, på något sätt.

/Claudia ♥

söndag 8 november 2009

Orättvist betygssystem

Jag har sedan en tid tillbaka funderat lite kring betygssystemet i de svenska gymnasieskolorna och hur det påverkar ens behörighet till det program man väljer att läsa på högskolan/universitetet efter gymnasiet.
Vissa program, t.ex läkarprogrammet kräver 20,0 i snitt, alternativt att man kompletterar med att göra högskoleprovet, där minst ska ha 1,8 i snitt, om ens betyg inte innefattar MVG i alla ämnen. Jag förstår att man ska vara en s.k ”stjärnelev” med exeptionella betyg om man ska komma in på liknande program, eftersom de är populära bland studenter med goda betygsresultat och att konkurrensen därav blir hård. Men har man som mål att komma in på just läkarprogrammet och ens betyg precis är på gränsen till behörighet, blir betygssättningen av allt större betydelse. Om man nu har MVG i alla ämnen förutom ett, i vilken man har ett VG, på grund av en betygssnål lärare, tycker jag inte att det ska vara motivet till att man inte kommer in på, i det här fallet, läkarprogrammet.

Lärare i dagens skolor bedömer efter ett arbete efter vissa kriter som har bestämts av utbildningspolitiken, transformerats av lärarlaget och som sedan har realiserats genom ett betyg i form av en siffra, ett poäng eller en förkortning (IG, G, VG, MVG). Trots det finns det lärare som bollar subjektiva känslor i betygen, vilket resulterar i ett orättvist betygssystem. Lärarens känslor bör inte ge avtryck i ett betyg, utan varje elev ska uppnå samma betygsresultat, oberoende av i vilken skola han/hon går i.
Mitt förslag är att lärare som undervisar i samma ämnen ska samarbeta i form av att t.ex diskutera bedömningsplanen och ge elever möjligheten att få sina prov omprövade av andra lärare och sedan jämföra betygssättningarna för att till slut föreslå ett rättvist betyg.
Det är viktigt att redan nu sätta in alla medel som krävs i strävan för ett mer rättvist betygssättande. Jag menar, betygen från gymnasieskolorna har ett stort inflytande vad gäller vilket framtidsyrke man kommer att arbeta med. Varför ska då reglerandet av betyg bero på tur/otur (att man haft en betygsgenerös/betyggsnål lärare) snarare än elevens insatser?

/Claudia ♥

lördag 7 november 2009

Tick, tack..


Jag kan se mig själv bli mer och mer besatt av att skriva noveller om en klocka. Tiden passerar märkbart fortare för vare år, tycker jag.
Dåtidens förhoppningar om att bli äldre och få ett bredare tillgångsspektra har snart passerat mig. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men ibland känns det som att universums lagar hånar en allt medan kroppen åldras.
I livets VCR existerar inte tyvärr några slow-, pause-, och rewindknappar, så jag antar att man inte kan göra så mycket annat än att försöka göra det bästa av livssituationen – försöka leva i nuet och ta vara på det innan ens timglassand har runnit ut.

Live life like you'll never live it twice.

/Claudia ♥

fredag 6 november 2009

Ett brustet hjärtas plåster


Jag tror att de flesta någon gång med livets vägkant har stött på/kommer att stöta på olycklig kärlek. Det bästa med kärlek är så klart att få den besvarad – att känna en form av bekräftelse att det är ömsesidigt. Men om du inte (längre) serveras kärlek, så tycker jag att du ska resa dig från bordet och gå.
Smärtan är outhärdlig om du blir lämnad av någon du verkligen älskat eller kanske till och med vet att du aldrig kommer att ha en chans på. Det kanske till och med känns så hopplöst att du känner dig tom och totalt ensam och gråter tröstlöst. Och ju större kärleken varit, desto större blir fallet.
Det är ok att vara arg. Din ilska är legitim när du har blivit sviken eller tanklöst och okänsligt behandlad i ditt förhållande. Den finns där för att skydda dig från att bli alltför sårad. Men du ska inte använda den som ett vasst vapen för att hämnas. Det du ger igen för, kommer att förstöra allt i din väg - inklusive dig själv. Anklagelser och bitterhet är ett gift som hindrar dig från att gå vidare. Försök istället att möta dina egna känslor, uttryck dem på lämpliga sätt, sträva efter förståelse (både av dig själv och den du hyser olycklig kärlek till), acceptera och förlåt, ta vara på din egen förmåga att älska och gå vidare.

/Claudia ♥

torsdag 5 november 2009

Oskriven sexregel?


En aktuell fråga som verkligen har tröttat ut mig är uppdelningen mellan ”fina” och ”stygga” tjejer och killar och tjejer, vad gäller antal personer som man ligger med.
Det som väcker mitt intresse, vad gäller uppdelningen av tjejerna som jag nämnde i ovanstående text, är hur den här uppdelningen egentligen går till. Ska man ha legat med si och så många eller inga alls för att bli stämplad som ”fin” eller ”stygg”? Vad är i så fall ett väldigt sexuellt förflutet? Är det något den tilltänkta partnern bestämmer själv efter ett korsförhör med sin partner eller finns det en absolut skala på det som någon har ensamrätt på?
Den skillnad man däremot gör mellan tjejer och killar, tror jag, är mer igenkännbar för de flesta. Om en kille knullar med flera tjejer under en kortare period är det ingen som lyfter på ögonbrynet, för det är ju naturligt att män har en sexualitet som gärna ska tillfredställas. Skulle en tjej härmat beteendet, är det något fel på henne - hon är en slampa, en bekräftelsekåt slyna, som reduceras till en knulldocka och om detta beteende fortsätter, tar man ifrån henne den sagolikt skimrande och ärofyllda titeln som flickvänsmaterial.
Det här tankemönstret verkar vara något som samhället har konstruerat. Det är för mig obegripligt, att samtidigt som man gör en uppdelning mellan ”fina” och ”stygga” tjejer och killar och tjejer överlag, så har man inte förmågan/viljan att göra en uppdelning av, och se skillnaden mellan emotionella och sexuella beteenden och samtidigt behålla i åtanke att ens status inte är beroende av hur pass många man vistas med i sänghalmen (eller var man nu föredrar för plats).

/Claudia ♥

onsdag 4 november 2009

Utsidan vs. insidan

Är det utsidan eller insidan som egentligen räknas? Personligen så tycker jag inte att det ena utesluter det andra. Visst, en person som endast är estetiskt välsignad är säkert en fröjd för ögat, men jag ser inte hur personen ifråga skulle kunna ge utlopp för något med substans om dennes insida inte är mycket att gräva i. Nu menar jag inte att personer som ser ut som stryk (no offence) är tilldragande, men att det åtminstone ska finnas en balans mellan ytliga som själsliga egenskaper för att jag ska finna en relation (vare sig det rör sig om ett förhållande eller en vänskap) givande.
Det känns dock som att samhället alltmer börjar bli fixerat vid utseenden. Man har olika ytlighetsideal som man försöker leva upp till och gör man inte det sjunker ens självkänsla. I det långa loppet tror jag ändå att folk inser att det är insidan, jämförelsevis med utsidan, som är av större betydelse. Alla är i grund och botten ytliga, eftersom vi mer eller mindre har fördomar, samtidigt som just ytlighetsbiten är svårfrånkomlig, då det är den man erbjuds som första synintryck.
Det är kanske härifrån som låsningen vid överdriven uppmärksamhet kring utseendet har utvecklats – att man har fått för sig att andras tankar om en är starkt knutna till ens utseende och att man därför känner ett stort behov av att uppgradera sin ytliga fasad (gärna i så stor utsträckning som möjligt). I det här fallet väljer vissa att fokusera sig på hela kroppen, medan andra på en enstaka kroppsdel.
Men att vara på kant med sitt utseende är plågsamt om man blir helt upptagen av negativa tankar och känslor kring det. Övertygelsen om att andra ser en på samma stränga sätt som en själv är inte ovanlig. Men jag tror knappast att det är så. Är man fäst vid sitt utseende ser man bara det som visas i spegeln – annat finns inte. Men denna spegelbild betraktas ju inte ur samma synvinkel för alla. Inför andra människor har man mimik, ögonuttryck, kroppsspåk och tonläge som utgås ifrån, vilka spelar stor roll i hur man uppfattas. De i kombination med varandra gör att man blir levande med en personlighet och inte bara en yta.

Alltså: Utsidan + Insidan = Sant

/Claudia ♥

tisdag 3 november 2009

Område: (Livs)vision

"I believe that everything happens for a reason. People change so that you can learn to let go. Things go wrong so that you can appreciate them when they're right. You believe lies so you eventually learn to trust no one but yourself, and sometimes good things fall apart so better things can fall together."

- Marilyn Monroe


Nederlag har även de positiva vinklar. Hade de orden varit huvudvisionen i en religion, så hade jag joinat.

/Claudia ♥

måndag 2 november 2009

Mr. Right

Alla har vi väl drömt om vår idealbild av man/kvinna(?) Jag har i varje fall en högst detaljerad bild av min drömman, så här hade jag tänkt slänga ut en beskrivning: (Med risk för att få kommentarer i stil som: ”Han finns inte”)

Han ska vara en gentleman, ha balans mellan sitt yttre och sitt inre, ha bra självförtroende/självkänsla, vara målmedveten, medmänsklig, socialt anpassad, ärlig, trogen, romantisk, emotionell, omtänksam, gilla att ta hand om sig själv och sina närmaste.
Vad gäller den fysiska biten så ska han vara lång – 180-p(l)ussare. Sedan är det ett stort plus om han är kroppsmedveten och tränar för att hålla sin kropp i trim.
Det är viktigt för mig att trivas, känna mig avslappnad och kunna ha kul i närheten av honom, därför ska vår humor överensstämma. Han får gärna ha sån där djup, intelligent kvalitetshumor av det slag som sätter ens tankar och känslor i virvlande rörelse och får en att skratta magmusklerna ömma och ögonen tårfyllda.
Svartsjuka (vilket dock kan vara charmigt till viss grad), arrogans, själviskhet och psykisk instabilitet är några egenskaper som direkt går bort.
Till sist så ska han besitta det där lilla extra som bidrar till varma förälskelsekänslor gentemot honom. Men det allra viktigaste för mig är att tilliten och respekten finns där. Jag vill liksom kunna möta hans blick och bara känna: ”Yes, det här är mannen i mitt liv.”

Men jag vet inte.. Mr. Right är kanske fel titulering – Mr. Hide & Seek är kanske bättre.

Oavsett vad han nu än heter eller titulerar sig, kan den man som kan bidra med allt det här och lite till hemskt gärna få börja stalka mig! ;)

/Claudia ♥

Livets mening

”Vad är meningen med livet?” - en fråga som säkert kokar fleras hjärnor till överhettning. Nu råkar jag inte ha en statistik över hur populära olika frågor är, men just denna måste ändå tillhöra bland de som är högt rangordnade i populäritet. En central följdfrågor är huvuvida det finns ett liv efter detta eller inte, men det är inget jag har reflekterat så mycket över. Det jag däremot har ägnat tankar åt är meningen med mitt liv och kommit fram till att det kretsar kring att bli lycklig. Nyckeln till lycka för min del är kärlek, bekräftelse och acceptans, men främst kontroll. För om man inte tar kontroll över sitt liv och styr livets skuta åt det håll man vill, hur kan man då fokusera sig på det man faktiskt vill uppnå med livet för att bli just det - lycklig? Livet är alldeles fört kort för att stirra sig blind på problem. Det enda som hindrar dig från att klättra upp på stegen som leder dig till ditt mål, är du själv.

Mitt mål: Förbli lycklig.

Vad är ditt?

/Claudia ♥

Om mig och mer därtill


Jag heter alltså Claudia. Jag är en syster, en dotter, en själsfrände, en "jag vet vem hon är men känner henne inte riktigt"-tjej och jag har säkert flera titlar än dessa.
Jag går en naturvetenskaplig linje på Vilunda Gymnasium i Upplands Väsby och är mer än nöjd med mitt val av inriktning, eftersom den innefattar flera ämnen som jag har en förkärlek till, främst matematik. Linjen är bred och studieförberedande och öppnar därför flera dörrar då det är dags att ta första steget in i "vuxenlivet".
Till mitt inre så är jag (oftast) glad, serviceminded och musikaliskt lagd och har ett sinne för perfektion och detaljer, vilket har utvecklats till ett starkt pedantiskt drag hos mig. (Det draget har jag märkt att man antingen älskar eller hatar) Allting jag gör måste alltså vara sådär "perfekt". Därav är jag lite av ett kontrollfreak och anser att om något ska göras på bästa möjliga sätt, så är det jag som ska styra och ställa.
Några mer "mjuka" sidor hos mig är att jag är pratvänlig, charmig och otroligt givande. Jag är alltså inte av typen som behöver göra mig till för att verka trevlig och rar - jag är född sådan.
Jag tycker om att träffa nya människor och berika min bekantskapskrets, men kör på "kvalitet framför kvantitet". Mina olyckligare bekantskapsstiftelser kan ibland förblinda mig, vilket resulterar i att jag drar alla över en kam. Men jag försöker åtminstone att undvika det där svart/vitt-tänkandet och istället se en kombination mellan färger och nyanser.
Min passion i livet är främst att spela piano (men jag spelar även gitarr). Jag drar mig inte för att spela inför andra och har uppträtt X antal gånger inför publik, både på scen och vid mer privat hållna tillfällen. Jag skulle inte vilja slå igenom som pianist, däremot ser jag pianospelandet som en form av terapi för min egen del. Vissa uttrycker sig i skrift, andra genom sång och lyrik, jag genom att flinka på svart/vita tangenter.
Just nu befinner jag mig i en fas i livet, i vilken jag analyserar, granskar och funderar kring det mesta mellan A-Ö. Just livsfrågor är något jag brinner för. Hade jag haft facit på de livsfrågor som finns i form av frågetecken i mitt hjärncentrum, så hade jag inte tvekat en sekund på att öppna den boken för att få svar på de frågor jag ständigt ställer mig.

Hoppas på att ni nu har fått en liten inblick i hur jag är. Om ni undrar något mer så är det bara att fråga på - alla frågor är välkomna. Men jag förbehåller mig rätten att svara på det jag vill respektive inte vill.

Puss & kram

/Claudia ♥