Ny blogg...

http://accordingtoclue.blogg.se/

Som av en händelse

Ett helt underbart uttryck är väl ändå ”som av en händelse”. För det som händer av en händelse, händer sällan av en händelse. Oftast är det just de bästa sakerna som kommer helt oväntat – man snarare snubblar över något än att aktivt leta upp det.

Man sätter sig på bussen bredvid en främling och får igång ett samtal som flyter på naturligt. Plötsligt har man fått något helt annat av bussturen än en förflyttning till en viss destination.

Man går på en jobbintervju och ett omedelbart förtroende uppstår. Inte bara har man lyckats få ett jobb, utan en vän för livet.

Man vaknar på morgonen och inser hur ogärna man vill stiga för ytterligare en hård dag. Så får man ett SMS där det står: ”Jag älskar dig”, vilket gör en påmind om meningen med att vakna upp varje morgon.

Som av en händelse skulle man kunna säga. Men det handlar om så mycket mer än det. Öppenhet, nyfikenhet, intresse, respekt och inte minst positiv inställning utgör en grund för att man ska kunna inse värdet och meningen med en oväntad händelse.

Livets absolut bästa överraskningar kommer sällan genom huvudentrén, utan de smyger snarare in genom den dörr vi glömt att vi lämnat på glänt. Tyst och smidigt överrumplar dem en under det att man är upptagen med att spana efter limon, röda mattan och autograftörstiga fans, och man kommer på sig själv drömma om en verklighet som inte existerar och i stället inser man värdet med det man faktiskt är med om.

”Som av en händelse”, tänker man.

/Claudia ♥

1 är mer än ett

Vad säger numret ett dig? En ynka siffra, ett rakt streck eller kanske en person som är ensam, svag och sårbar? Oavsett vad man kommer att tänka på så är ett i alla fall inte för lite. Hur kan man tycka det när bara ett enda äpple förändrade världen totalt?

Ibland frågar folk hur många som egentligen behövs för att rädda vår planet, och då tänker jag alltid: En. Det krävs bara en enda själs insats för att förändra och påverka. Varenda en av oss förändrar människor, samhället och ja, till och med världen.

Om en enda sol kan hålla så många olika saker vid liv och samtidigt lysa upp tillvaron, tänk då vilken kraft som kan ligga bakom ett enda leende och glädja människor runt om. Leendet på ens mammas läppar smittar av sig till hennes barn och ett enda beröm från pappan kan ge ökat självförtroende. Såna här små, men ändå väldigt simpla gester kan betyda mer än vad man anar.

Alla människor är i behov av kärlek – det räcker med ett enda hjärta och en enda själ för det. Men samtidigt som en enda blick kan få oss att bli förälskade, kan en enda lögn förstöra allt vad kärlek heter.

En penna kan vara en författares vapen och skada hur många fiender som helst. För en musiker kan en inspirerande lyssnare motivera honom till att fortsätta med det han gör. För en fattig pojke som inte klarar av livhanken kan en enda matbit räcka för att göra honom lycklig.

Jag tycker att det är dags att se världen från ett annat perspektiv, och inse att det finns flera sätt än ett för att uppnå någonting. Man ska sluta tänka att endast kvantiteten är förmögen till att få igenom något storslaget. För ett gör också skillnad.



/Claudia ♥

Universums (paradoxala) gåta

En intressant livsfråga som jag har ställt mig ett flertal gånger är: Kan vi påverka våra liv eller lever vi utifrån en förutbestämd karta som är oföränderlig? En förenklad variant av frågan är alltså: Existerar ödet? Behöver vi grubbla över frågan eller har redan Gud/universum löst mysteriet åt oss? Kanske är det en paradox – allt är förutsagt, men vår fria vilja kan fortfarande påverka vårt liv.

Jag tror att svaret på den frågan är väldigt kontroversiell, med tanke på alla olika religioner och livsfilosofier som existerar. Inom den kristna religionen tror man inte på ödet. Ödet ses som en opersonlig makt som stakar ut människors liv i detalj. Den personliga makten besitter däremot Gud, som tillåter människor att ha en fri vilja. Till skillnad från ödet kan Han påverkas, eftersom Han uppmanar folk att be till honom. Muslimer tror däremot på ödet. Islam försäkrar att Gud har en överordnad makt och att ingenting sker utan Hans vilja och fullkomliga kunskap. Han tvingar inte människor till någonting, utan viljan att lyda Honom eller inte finns hos dem. Människorna vet inte vad deras öde är, men Han känner till ödet för allting.

Om ödet existerar eller inte kan man egentligen vrida och vända på hur bäst man vill. Ta detta scenario t.ex:

(Jag) - Jag upplever att jag kan fatta mina egna beslut – de sker alltså utifrån min egna vilja, inte utifrån någon annans. Imorse valde jag t.ex. att ta cykeln till jobbet istället för bilen, som jag annars brukar ta. Ett annat infall gjorde att jag hann dricka en kopp te till frukosten.
(Gud) - Jag visste att det skulle bli ett fint väder idag så att du kunde cykla till jobbet, eftersom jag vet att du gillar att cykla när soler skiner. Att du skulle hinna med morgontéet visste jag likaså.

Det är just denna episod som illustrerar själva paradoxen av ödesgåtan; om Gud nu vet exakt vad vi kommer att göra så har vi ju ingen fri vilja. Lösningen är alltså: vi har ingen fri vilja, eftersom själva stunden avgör hur vi kommer att agera.

Om nu människor ställs inför det etablerade faktumet att ödet finns och att allt redan är förutbestämt så finns risken att de resignerar och tänker: ”Allt är ju redan fastställt, då kan jag lika gärna säcka framför TV:n och äta ostbågar.” De flesta människor tror jag inte gillar tanken att de inte har kontroll över sina egna liv, utan varje människa vill väl känna att de håller i sina egna livsstrådar. Men att äta ostbågar är ju också att ta ett beslut…

Men har ödet (om det nu existerar) en början och ett slut, eller befinner vi oss på en oändlig resa genom otaliga dimensioner, i varierande och oräkneliga livsformer? Jag skulle säga att just oändlighetsperspektivet är en svår prövning för människan, eftersom det är väldigt abstrakt. För Gud/universum däremot är oändligheten det mest naturliga och fullkomliga av allting. Dessa är oändlighetens sanna gestaltning i både tid och rum.

I och med dessa ”övre makter” motsvarar tids- och rumsdimensionen så måste ju våra beslut på något sätt ha med dem att göra. Grejen är att de inte godtar icke-beslut, vare sig vi vill eller inte består hela vårt liv av att fatta beslut – även att avstå från ett beslut är att besluta. Det är här som ödets mystik blir påtaglig – det rör sig inte om vi fattar beslut, utan hur vi förhåller oss till de beslut som vi oundvikligen fattar.

Personligen tror jag att våra beslut är en del av vår verklighet, och att vi genom att fatta dem kan påverka hur vi ställer oss till verkligheten. Samtidigt finns det en stor del av verkligheten som står utanför vårt påverkande område, men jag tror att det har med situationens utseende att göra, snarare än att det är ödet som ligger till grund för effekten av vår viljas verkningsgrad.

Livet är en enda berg-och-dal-bana, och så fort vi befinner oss på en dal är det dags att stanna upp, vidga ens vyer och sträva efter ett större perspektiv för att hitta ett sätt att gå vidare. Det hela handlar om konsten att omvärdera, prioritera och se hur man kan ta sig ur den nya omständigheten man varken kunde förutse eller kontrollera, istället för att se sig själv som ett offer inför det (tillfälliga) nederlaget som skett.

Jag tror alltså att man till viss grad kan påverka. Och det man inte kan förändra är bara att acceptera, och förhoppnings har man tillräckligt med förstånd för att inse skillnaden.

/Claudia ♥

Meningsfullt

När du tappat viljan att leva och därmed slutat tro på en mening, kommer jag

bistå med omsorgsfullt valda ord

så att du kan bilda en

/Claudia ♥

Dagens FN-rollspel

Dagens FN-rollspel var lyckad och jag vill tacka ALLA delegationer som deltog aktivt kring debatten om de sju framvalda resolutionerna.

Idéen om hela detta kursområdet gick ut på att elever från sex olika gymnasium (Vilunda, Vallentuna, Danderyd, Röllingby, Tullinge och Rönninge gymnasium) skulle ingå i grupper som skulle representera olika länder. Dessa skulle sedan specialisera sig inom deras lands ståndpunkter i viktiga, aktuella frågor som idag präglar hela mer eller mindre hela världen.
Den första delen av det skriftliga momentet bestod av att man skulle redovia en översiktlig landbeskrivning av sitt land, och den andra delen behandlade resolutionssammansättningar – varje land fick skriva två resolutioner, där ämnena var mänskliga rättigheter, miljöfrågor och internationell konfliktlösning.
Dessa resolutioner skulle sedan på lobbydagen, som ägde rum 13 april, på Vallentuna gymnasium, samarbetas kring med andra länder, i syfte att skapa nya resolutioner, som ”sekretariet” sedan skulle godkänna. De godkända resolutionerna, som var ungefär 100 stycken skulle sedan reduceras till sju stycken som ansågs potentiella att lyftas fram vid generalförsamlingen 6 maj.
Generalförsamlingen lokaliserades i Vallentuna gymansiums aula, där alla delegationer skulle argumentera för/mot resolutionerna, stödja/avböja/lägga ner deras röst på dem, samt motivera varför de röstade som de gjorde.
Varje land som skulle presentera sina argument och motiveringar skulle gå upp påaulans scen och inleda med frasen ”Ordförande, ärade delegater..”. Delegationen hade 60/90 sekunder på sig att framföra sitt tal, och i slutet av det frågas om den är öppen för frågor från andra delegationer. Vid vissa tillfällen blev det riktigt heta debatter..
Vi kom fram till väldigt många lösningar, rimliga som mer långsökta, men allra viktigast var att de flesta hade intagit sitt lands roll och verkligen tagit ställning till dess åsikter i angelägna frågor. Det som jag också uppskattade var att klädkoden skulle var proper och presentabel, vilket gjorde att rollspelet kändes mer seriöst och kul att medverka i.

Detta FN-rollspel ingår i kursen Internationella Relationer B, som jag egentligen hamnade i av misstag, och jag måste bara säga att jag är mer än tacksam över att jag gjorde detta ”misstag”, då detta moment har varit lärorikt, stimulerande och en ära att arbeta med under en hel termin.

/Spanien ♥

Alla föds inte med diagnosen "Underbarn"

Jag skulle vilja tillägna det här inlägget till alla ungdomar där ute som har valt att gå sin egna väg i livet, utan att försöka leva ut någon annans drömmar.

Det kan handla om föräldrar som på något sätt försöker få sina barn att uppfylla det de aldrig hade chansen till eller kanske miste chansen till. Oftast handlar det om att rikta in sina barn på vissa typer av yrken.
Jag kan inte tänka mig annat än att föräldrar gör detta för sitt barns bästa med motivet: ”Följer du mina råd blir du framgångsrik och lycklig – något jag aldrig hade möjlighet till”. Men frågan kvarstår: Hur lyckliga blir egentligen barn av att inte minst deras föräldrar har strikta krav och skyhöga förväntningar på vad de ska ha för yrke i framtiden? Eller ännu värre: Blir de någonsin lyckliga?

Inte nog med pressen från föräldrar – även skolan bidrar med press. Nu för tiden är skolan högt prioriterad och faktum är att ca 95 % av Sveriges alla 16-åringar går i gymnasiet. Det leder till att konkurrens- och betyghetsfaktorn ökas markant bland elever.

En undersökning från BRIS visar att elever inte tror sig ha en framtid – om de inte ens har toppbetyg. Vissa elever klarar av denna ständiga press, som kan tära på både fysik och mental kapacitet, med åtminstone hyfsade betyg, medan andra gett upp hoppet redan innan de börjat eller har kämpat sig igenom skolåren med nöd och näppe, men fallit precis innanför mållinjen. Standardkommentaren för den sista elevgruppen är oftast: ”Men tänk din framtid – skolan är ju grunden till den”.
Vad dessa moralpredikande personer inte verkar förstå är att när man är utbränd inte har så många valalternativ och att kroppen, trots allt, inte är gjord av metall.

Och nej, alla föräldrar/lärare, ni behöver inte dagligen upprepa för era barn om vilket storslaget mirakel utbildning för med sig. Jag får göra er besvikna genom att upplysa er om att vi alla redan förstår situationens allvar. För hur kan en elev undgå att missa den osynliga, men ändå tydliga pressen på sig att vara ett underbarn?



Så, vad är min poäng? Min poäng är uppdelad i två delar, respektive riktad till två olika målgrupper:

Alla ni ungdomar som upplever dagen som ett fältslag av ouppnåeliga krav och drömmar, besvikelse och inte minst minskad livsglädje – protestera när ni känner att ni inte längre kan hantera läget. Stå på er själva och våga ta egna beslut, utan att känna på dåligt samvete att ni ”sviker” era föräldrar. Fullfölj er egna drömmar och om ni inte har några – stanna upp i livet och tänk på saken. Gå aldrig med på att leva utifrån en förutbestämd karta som någon annan har gjort. Varför inte rita den själv istället?

Och till er föräldrar/lärare – ungdomar är inga metallhårda robotar, konstruerade av samma slag. De har en gräns som tydliggör hur mycket de kan ta innan de faller ihop. Och jag lovar, det är inte fallet som är det värsta, utan hur de ska kunna ta sig upp efter fallet igen. För att det inte ska hända är det viktigt att ni är stolta och berömmer eleverna istället för att hierarkistiskt tänka att de ”har kapacitet för mer”. Så snälla, be för allt i världen inte om bättre prestationer. Eleverna gör redan så gott de kan och lite till. Och det är minst ett ”lite till” för mycket.

/Claudia ♥

Ett globalt drama

Visst är det sant att människan kan påverka jorden? Och visst är det lika sant att jorden kan påverka människan?

Jorden befinner sig i ständig förändring. Det är ett faktum som man utan tvekan kan fastställa. Man har med modern forskning, genom olika statistisköversikter, kunnat visa på hur vår vardag influerar såväl natur som klimat. Nästintill ingen har undgått vad dessa följdverkningar innebär och den klimatoro som därpå vuxit fram. Detta är en oro som, omedvetet, kan vara baserad på en falsk tilldragelse.
I nya studier, som publicerats i den vetenskapliga tidsskriften Nature och tidningen Science, framgår det att våldsamma förändringar och accelererande temperaturhöningar är mindre än vad man tidigare hade väntat sig. Dock är denna fråga kluven, då det samtidigt finns en rad andra artiklar och undersökningar som pekar på raka motsatsen.

Så, för att ställa frågan på sin spets: Är vår planet allvarligt hotad av konsekvenserna som vi försätter den i genom att utföra våra mer eller mindre nödvändiga behov, eller inte? Frågan är som sagt väldigt kontroversiell, men det bör inte utesluta klimatsmarttänkandet för jordens befolkning, även om nu jorden skulle visa sig vara mindre hotad än vad man tidigare hade förutsett.

Det ska inte vara av en betydelse om det låg ett grönskande skimmer över jorden, bestående av blommande ängar och färgglatt landskap, eller om den var betäckt av gråa motorvägar, belamrade av tunga koldioxidutsläpp.
Jag menar, som förälder tar man ju vaksamt och ömsint hand om sitt kära barn, vare sig barnet är fullt friskt eller svårt sjukt. Visst, det finns säkert undantag – vissa föräldrar kanske inte bryr sig om hur deras barn mår, men jag tror faktiskt inte att hela jordens befolkning är så pass blinda och likgiltiga att de helt förbiser konsekvensernas inverkan på deras omgivning.

Hur ofta stöter man inte på stora, fetstilta rubriker i stil med: ”Havet slukar våra hem”, ”Vårt land brinner” eller ”Glaciärerna smälter – isbjörnars undergång”. Jag tror att huvudorsaken till att de som vägrar att lyfta ett finger i sin vardag för att bidra med något i detta världsomspännande problem, är att dessa rubriker är så pass vanliga och uttjatade att de helt enkelt indirekt överlämnar det till någon annan att ta itu med. Blir det möjligtvis lättare för de att agera om de föreställer sig att de behöver använda gasmask så fort de lämnat dörren, inte bokstavligen kan gå till skolan på grund av de rådande översvämningarna som snart slukat halva deras hushåll eller föreställer sig att deras mamma ligger döende i malaria till följd av de tropiska sjukdomarna som uppstått i takt med temperaturhöjningarna?
Detta är givetvis ingen verklighet för någon i västvärlden, men ibland kan det vara bra och nyttigt att försöka föreställa sig liknande situation, dels för att bli mer tacksam för att man lever under hyggliga förhållanden, dels för att ”vakna till” och inse att man bör dra sitt strå till stacken.

Klimatmötet i Köpenhamn i december 2009 tände en låg av hopp, då syftet var att få till stånd ett nytt bindande klimatavtal. Deltagarna från de 192 länderna kunde dock inte enas och hela mötet blev ett nedslag. Är detta ett falskt spel som spelas?
Jag förstår mycket väl att alla länder har sina intressen som de vill ta vara på. Dock har inte jorden råd med att ta hänsyn till alla de dryga 200 ländernas intressen, utan man måste försöka kompromissa om man nu värdesätter sitt egna liv framför en ”hobby”.

Nu slår ord mot ord ut varandra – medan en del påstår att klimatoron är överskattad, försöker andra att anpassa sig så mycket som möjligt efter att leva enligt den gröna livsstilen.
Även om små förändringar kan göra mycket, är det långt ifrån allt som kan göras för att motverka att den globala uppvärmningen spårar ur.
Förr eller senare kommer inte klimatet att stå pall för våra behov och intressen. Det är alltså viktigt att ha i åtanke att ju tidigare vi ändrar på vår livsstil, desto lättare kommer vi ha att anpassa oss efter världen. Just nu, är det världen som anpassar sig efter oss...

/Claudia ♥

Earth Hour

Earth Hour är en internationell kampanj som ber människor att under en timme släcka alla lampor och diverse elektriska apparater för att minska energiutnyttjandet världen över. Målet är att få folk att engagera sig i kampen för att förhindra den globala uppvärmningen att spåra ur.

20:30 - 21:30 släcker vi alla lampor för en ljusare framtid. Jag ska - ska du?

/Claudia ♥

- Hej Framtiden.

Om det är någonting som har fascinerat människan i alla tider, så är det framtiden. Det är ett märkligt tidsmoment, eftersom det, trots att det ännu inte inträffat, påverkar det liv vi lever idag, både på gott och ont.
”Carpe diem” är säkert ett ledmotiv för flertalet och vi önskar ofta att vi hade förmågan att leva för dagen och fånga just det – ögonblicket. Men att kunna blicka över framtiden är inte alls enbart av ondo. Hur skulle man annars överlevt om man inte kunde planera för ett längre tidsperspektiv?
Dessa spekulationer och planeringar för framtiden kan såväl röra ens personliga framtid som samhällets eller till och med världens. Ett hett omdiskuterat ämne på global nivå är, som många känner till, miljöfrågan. Än så länge har många engagerat sig och väckt en riktig debattstorm om just miljön och hur vi ska bete oss för att förhindra negativa miljöeffekter. Jag tycker att det är positivt att en sådan debatt har väckts, eftersom miljö är, enligt min uppfattning det utan tvekan viktigaste man kan diskutera beträffande framtiden. För att den mänskliga rasen ska ha en framtid, är en plats som har förutsättningar för att tillfredställa våra grundläggande behov, en ytterst viktig faktor.
Just nu är det modernt med kretslopptänkande och många har förts med av den gröna våg som svept genom vårt samhälle likt en trend bland många. Jag ställer mig dock skeptisk till att göra miljötänkandet till en trend – det bör inte vara modernt, snarare självklart.
Det är dock inte enbart våra handlanden i miljöfrågan som påverkar vår framtid. Kort sammanfattat är det inte våra beslut som gör det, utan även våra upplevelser. Till och med den minsta händelse som kan tyckas vara obetydlig kan faktiskt spela en avgörande roll i framtiden. Denna tanke är speciell och intressant, eftersom den sätter en filosofisk prägel på framtidsbegreppet. För oavsett hur bra vi är på att tänka i abstrakta och teoretiska banor för att åtminstone skrapa på ytan till en förståelse om hur framtiden kommer att se ut, är det inte säkert att vi kan föreställa oss den utan det filosofiska tänkandet. Dock kan det ibland vara läge att fråga sig om det endast är slumpen som avgör vår framtid, om det bara handlar om tur och tajming, snarare än en kedja av händelser som på något sätt kan förknippas till varandra.
Finns det någon som håller i våra livstrådar och därmed styr vår framtid eller är det vi själva som handlar efter medvetna aspekter helt utan hänsyn till någon annan? Om det nu är någon som har kontroll över vår livs skjuta – vem är det egentligen? Många människor tror på något som kallas ”Gud” och lägger sitt öde i dennes händer. Jag önskar att jag också kunde anförtro mig till någon ”utomstående”, som jag alltid kan räkna med oavsett, men nu är jag väldigt logisk till min natur och tror endast på det jag ser eller på något sätt får bekräftat. Jag kan heller inte påstå att jag låter mig acceptera att jag bara är en pjäs i ett större spel, som jag inte förstår spelreglerna av. Jag vill tro att jag är viktigare än så och att jag åtminstone till viss del kan påverka min egen framtid.
Detta är en outgrundlig källa till begrundan och kommer säkerligen förbli en olöst gåta för mänskligheten, men jag tror att framtiden bådar gott och känner mig väldigt hoppfull. Jag tror att den, trots alla negativa rapporter som ständigt når våra ögon och öron, kan bli en bra tid att leva i. I vilket fall som helst har vi inget val – tiden väntar inte på någon.
Därav kan vi inte hindra framtiden. Inte heller utvecklingen. Men vi kan påverka dem i allra högsta grad.



/Claudia ♥

y = C × a^x

y står för varje ord,
varje syn,
varje omfamning,
du sa, visade, fick mig att känna
och ta till mig

a är minskningen i procent,
av tilliten
för dig
som markant och ständigt
förbränns

x representerar tiden,
som mäts i en annan
dimension
än timmar
och sekunder

C betecknar hela starten,
vilken fick mig att tro
på kärlek
vid första ögonkastet
när jag såg
dig

/Claudia ♥

Fenomenet Facebook

Facebook, är en aning som en kk-relation. Vem känner inte igen sig i att man kan komma förbi, skriva några rader vid behov, för att sedan vända ryggen till och lämna motparten ensam en stund, kanske någon dag eller två. Det existerar helt enkelt inga förpliktelser gentemot varandra, man bara är för att tillfredställa sitt begär. Dock inte sagt att man gör jävligt bra ifrån sig när man väl är på besök.

Men faktum kvarstår att man på något sätt dras till den andra, vare sig man lever i förnekelse med det eller ej, men törsten och hungern finns där – konstant. Denna längtan efter mersmak, är inte så svår att göra någonting åt, för man vet att man ALLTID har tillgång till motparten när helst man vill – man går bara in och skriver några rader, för att sedan vända ryggen till och lämna motparten ensam en stund, kanske någon dag eller två.

Jag gillar Facebook. Eller, jag är nog beroende.
Tack.



/Claudia ♥

Miraklet

Jag gick en gång med en barnslig önskan om drömmar utan slut,
inspirerad av sagan som säger att hoppet är det sista som dör ut,
Så jag bestämde mig för att ta en väg jag aldrig vandrat på förr,
med en känsla av rädsla och nyfikenhet innan jag stod inför en dörr,
Sakta vred jag om dörrhandtaget och plötsligt stod dörren på glänt,
och genom dess glipa kikade jag för att sedan upptäcka något eminent,
På andra sidan uppenbarade sig en mjuk förtrollad strand,
som lyste upp i mörkret med månstoffet som kysste dess rand,
Berusad av förundran tog jag mitt första steg in i denna sfär,
där jag mitt i stundens hetta fann något med ovanlig karaktär,
Jag lyfte upp det med vördnad, vred och vände det i handen,
skådade det ordentligt, omfamnade det och drog på smilbanden.
Det var något förunderligt med att det låg gömt på livets strand,
tänkte jag medan jag stod där med ett mirakel i min hand.

Miraklet glödde, gav ljus och förvandlades plötsligt till en man,
som gick fram och omfamnade mig för att bekräfta att han var sann.
Efterlängtat mötte jag hans blick och besvarade hans ömsinta gest,
ty det var han som jag i alla mina dagar hade längtat efter som allra mest.
För ett ögonblick vände jag mig om, då dörren stängdes med ett dån,
fängslad var jag i min dröm som jag aldrig ville vakna ifrån.
Nu stod jag där, lycklig över att min dröm hade blivit verklighet,
men samtidigt fylld av rädsla att förlora denna dyrbarhet.
Mina händer höll hårt om denna man och kände genast jämnmod,
dock med ett omdöme så förmörkat av febern i mitt cirkulerande blod.
Mannen visade mig platser jag aldrig hade öppnat ögonen för förut,
vilket kändes som att vi två hade funnit varandra i en långfilmsdebut.
Innan jag visste ordet av hade min livs önskan iscensatts,
då förstod jag att sista biten i mitt kärlekspussel hade fallit på plats.

/Claudia ♥

Fördomar - lögner, halvsanningar eller fakta?

Fördomar är något alla mer eller mindre har, vare sig de vet om det eller om det döljer sig i deras undermedvetna. Det kan räcka med att vi betraktar en persons utseende eller enstaka handling, för att sedan dra en snabb slutsats om hur personen ifråga ”är”.
Oftast är det skapandet av stereotyper som leder till fördomar. Det är en form av generalisering, som man helt enkelt låter stå för helheten, som likväl kan vara sann som falsk. Den är inte falsk för att den bygger på en verklig observation, men den är heller inte sann för att den eventuellt inte svarar för helheten.
Dessa förutfattade antaganden kan både vara skapade utifrån en positiv så som en negativ sida. Men jag tror att det i betydligt större mån är lättare att skapa negativa stereotyper än positiva. Det kan förklaras utifrån ett liknande exempel: Att någon skulle le mot mig skulle registreras som mindre viktig information i mitt minne, än om någon skulle hotat mig med en kniv. Jag skulle nog påstå att de flesta fungerar på samma sätt.
Ett exempel på en stereotyp är skinnhuvuden, som anses vara aggressiva och hotfulla. Ett scenario som inbegriper denna stereotyp skulle kunna vara att denne dunkar någon i ryggen. I det fallet skulle nog de flesta få uppfattningen att skinnskallen slår personen, medan det i själva verket kan vara så att skinnskallen bara vill hjälpa den som hade satt en bit äpple i halsen. Hade det varit en vanlig Svensson som dunkat personen i ryggen tror jag att man hade sett händelsen på ett annorlunda sätt.
De mest aktuella fördomarna idag, upplever jag, är de etniska, vilka allt som oftast anses handla om uttalad rasism eller främlingsfientlighet. Men så behöver fallet ju inte vara. Det kan vara så att den inhemska befolkningen ser de främmande grupperna som ett hot och utifrån det bildar en negativ uppfattning om dem – man kan se det som en form av ”självförsvar” och inte nödvändigtvis att befolkningen har något emot just den gruppen. I detta fall är det viktigt att försöka se människor som individer och inte som gruppföreträdare.
Men man skulle i princip kunna säga att utan alla dessa fördomar så skulle vi bli tokiga. Det är nämligen så att hjärnan inte kan hantera att bombarderas med information från alla håll och kanter, därför strävar den efter att skapa mening och sammanhang i de sinnesintryck som vi inkodar – det sker genom att den skapar stereotyper. På så sätt sorterar och sållar hjärnan bort ”onödig” information för att göra omgivningen begriplig.
Fördomarna är säkert ett effektivt sätt för hjärnan att bearbeta information, men i många fall kan den fördomsfulle gå miste om värdefull fakta genom att tillämpa denna generalisering. T.ex så kan fördomarna fungera som en social spärr – att man helst undviker att ta kontakt med en person för att samhällets normer säger att personen är på ett visst sätt, som man personligen kanske inte uppskattar. Sedan kanske man inte vet att denne lika gärna skulle kunna vara ens idealbild av en själsfrände.
Man skulle kunna lära sig att hantera sina fördomar. Ett steg på vägen är att man måste kunna erkänna olika individer, språk, livsstilar, grupper och tillhörigheter. Liksom en sjuk person tar medicin, kan en fördomsfull reflektera extra mycket över hur denne reagerar.
Men den värsta fördomen av de alla måste ändå vara att själv ha ”insikten” om att man är fördomsfri. Jag skulle säga att man är rätt illa ute om man själv omedvetet försöker leva med den villfarelsen, eftersom man då inte förstår att man faktiskt styrs av fördomar. Att förstå att man har fördomar, är ett steg närmare att försöka kontrollera dem.




/Claudia ♥

Ungdomen - en tid att minnas eller glömma?

Ungdomstiden kan liknas vid en brygga, som har barndomen och vuxenvärlden på sin vardera sida. Den utgör en osäker och känslomässigt instabil fas i ungdomars liv, vilket oftast lägger grund för revolter mot vuxenvärlden. Det är kort och gott en omvälvande tid och ett gränsland, i vilket vi maktgalet krigar om självständighet för att undanröja eventuella restriktioner och få fullständig kontroll över vårt liv.
På många sätt har vuxna makten över ungdomar och relationen emellan är nästan alltid till den vuxnes fördel. Ett exempel på en liknande relation är en förälder-barn-relation.
Jag skulle tro att merparten unga anser att självständigheten först börjar då man kan klara sig själv utan sina föräldrars back-up. Oftast vill man också frigöra sig från dem så fort som möjligt, på grund av deras uppställda krav som väntar på att bli avbockade och gränser som hålls strikta, vilket på något sätt tycks hindra ens självständighet från att slå rot. Paradoxen är att de samtidigt har ett starkt behov av att få vara barn, trygga och omhändertagna av just dem - deras föräldrar.
Det finns många barn som förlorat en eller båda sina föräldrar vid en ålder som betecknas som långt ifrån den ”lämpliga”. Vad händer då, då ens föräldrars liv helt plötsligt rycks ifrån dem? Vem ska man då ”frigöra” sig från efter sin förberelse inför vuxenvärlden? I ett sådant läge måste man nästan tvinga sig själv till självständigheten för att inte låta den värld som ens föräldrar en gång hållt upp för en, rasa samman.
Men sedan finns det barn som aldrig upplevt eller kommer uppleva deras föräldrars död; då tänker jag främst på de barn som i en alltför tidig ålder har blivit försatta ett liv som tvingat dem till arbete och försörjning av sig själva (och sina syskon). Dessa har inte ens bekantats med barndomen... Inget barn förtjänar att gå miste om tiden då allt ansvar inte tillfaller deras händer och där ordet ”problem” finns långt bortom en milssträcka. Alla barn förtjänar en bra start i livet, dvs föräldrar som gör allt i sin makt för att göra sina barns liv så trygga som möjligt.
Jag har med mina förbipasserande år kommit på mig själv med företrädesvis två saker: det ena är att jag älskar mina föräldrar mer och mer för varje år som går, för att jag insett (inte med komplett övertygelse, men en hyfsad) vilken högst betydande roll de spelat (och spelar) i mitt liv. Människan är obegränsad per definition - hon har ständigt något att hämta och lära ifrån livet i sitt personliga sökande och jag anser att mina föräldrar har bidragit med en väldigt bra grund hos mig och det är jag evigt tacksam för.
Det andra är att jag ständigt, tills nu, har önskat att tiden kunde rinna iväg fortare så att jag någon gång kunde snubbla över den där suddiga gränsen mellan ungdom och vuxen. Det är inte förrän nu som jag inser att det är dessa unga år som jag sedan kommer att se tillbaka och längta till när mina sista hårstrån färgas gråa.
Längs min tidsaxel har jag därav lärt mig en sak: Att ungdomsperioden är ingen att komma över – den är någon att gå igenom och ta vara på.

/Claudia ♥

P is for piano

Musik – en av mina allra största passioner i livet. Det är märkvärdigt, men samtidigt fascinerande hur ett sådant emotionellt och konstnärligt uttrycksätt kan få ens tankar att förflytta sig, spänningar att släppa och kanske problem att försvinna ur världen för en stund.
Personligen inte bara gillar jag att vara en ”passiv musikfanatiker”, dvs endast låta musiken strömma genom mina öron, utan utövar den t.o.m ännu hellre i olika former: Spela piano, gitarr och sjunga (har ingen röst att skryta med, men den är ingen glasspräckare i alla fall).

Här nedanför tänkte jag dela med mig av mina absolut bästa pianolåtar:

Alan Silvestri - Forrest Gump Theme
Carter Burwell - Bella's Lullaby
Debussy - Claire De Lune
Final Fantasy X - To Zanarkand
Hans Zimmer - Tennessee
Henry Mancini - A Time For Us
Henry Mancini - Love Story
James Horner - The Portrait
Michael Nyman - The Heart Asks For Pleasure First
Naruto - Sadness And Sorrow
Yann Tiersen - Comptine D'un Autré Été
Yanni - One Man's Dream
Yiruma - River Flows In You

"Where words fail, music speaks"
- Hans Christian Andersen

/Claudia ♪♫

The face of media

Mänskligheten slutar aldrig att förvåna mig. Ibland ställer jag mig frågan: ”Är detta verkligen
sant?” samtidigt som jag önskar att någon kunde nypa mig i armen. Men efteråt brukar jag alltid komma till insikt om att det är så det är – människan är mer eller mindre korkad, naiv och lättpåverkad.
Det som skrämmer mig mest är inte detta faktum, utan snarare att trots att det är igenkänneligt, så fortsätter man gång på gång att reta dessa akilleshälar på bekostnad av andra. Oftast handlar det om att förvränga deras verklighetsbild. Detta sker inte minst via olika medier som TV, dags- och kvällstidningar och bloggar, där olika personer ibland viker ut sig med utseenden som anses vara perfekta – proportionerlig kroppsbyggnad, gyllenbrun hudfärg, silikonbröst, fyllda läppar, botoxberikat ansikte m.m. Detta sänder ett väldigt ohälsosamt budskap, speciellt till unga tjejer som sväljer hela detta koncept med hull och hår. De får uppfattningen om att antingen ser man ut sådär, som en konstlad docka eller så kommer man inte bli socialt accepterad på grund av ens egna biologiska förutsättningar.
Nu för tiden anses en estetiskt välsignad yta motsvara självsäkerhet, som kompensation för en osäker insida. En kropp som är tjock tycks symbolisera lättja och fulhet, vilket därmed är ett tecken på karaktärsbrist. Det hemska är att definitionen på ”tjock” är dynamisk och konstant minskar i fettvärde. Det i sin tur bidrar med att unga tjejer i ren desperation försöker eftersträva ett ideal som egentligen inte existerar.
Det är fullt förståeligt att ungdomar övertygas av denna massiva skönhetspropaganda, men att media och reklambranscher, där det trots allt arbetar vuxna som är fullt medvetna om vad de utsänder för signaler och hur konsekvenserna kommer att se ut, ändå fortsätter med sin marknadsföring och förvrängda information, är för mig obegripligt. Nu vet jag att det självklart ligger ett ekonomisk intresse i grunden, men jag kan trots det inte begripa hur långt man är villig att gå så länge det fortsätter att klirra i kassan..

/Claudia ♥

En kärleksgåva till en plats kallad jorden

En biologisk gåva till denna jord, ett stjärnfall från paradisets horisonter, en kärleksfylld portalgestalt som kan beröra med minsta medel – dessa ord beskriver inte ens en tusendel av din innebörd i mitt liv.
Det är väldigt märkvärdigt hur du kan komma att uppfylla alla mina ramar av uppställda kravsspecifikationer då jag är väldigt selektiv med vem jag umgås med och överlämnar mig till. Men jag är så gott som 100-procentigt emotionellt bekväm med dig, vilket jag inte känner att jag kan vara med någon annan.
Så jag lovar att hålla hårt i din hand, att aldrig släppa taget, för jag lämnar det aldrig åt slumpen när någon så lovande, gedigen och förträfflig person beträder mitt liv och visar mig en helt ny dimension av kärlek och uppskattning.

Med dig finns inget utrymme till eventualiteter för halvsanningar, bortförklaringar och tveksamheter – jag är skarpt säker på mina känslor för dig och vet med fulländad procentsats att de tre ömma orden automatiskt är besvarade när jag viskar de i ditt öra.

Jag vill tacka dig för att du vägleder mig från det bottenlösa mörkret till ljuset på andra sidan tunneln, där du står med öppna armar för att välkomna mig till en plats jag aldrig hade öppnat ögonen för tidigare. Men på senare tid har jag insett att alla de vackra synintrycken du bidragit med, i själva verket varit speglingar av dig.
Men det vackraste av allt är inte att det är din bild som målas innanför mina ögonlock varje gång jag sluter ögonen eller att det är du som är det första som dyker upp i mitt tankeforum varje gång jag öppnar dem, utan vetskapen om att du alltid kommer att befinna dig i mitt liv, vare sig jag sluter mina ögon eller håller de öppna för en evighet.

Du förtjänar hela världen – om jag hade den i mina händer hade du onekligen fått den med motiveringen: ”För världen är du kanske någon, men för mig är du världen”.



/Claudia ♥

T-A-C-K

Jag vill börja detta inlägg med att skriva ”tack”, så – tack. Det jag ämnar att förmedla med det är att jag är tacksam för de företeelser som majoriteten av människor i I-länder tar för givet. Jag har t.ex tillräckligt med vatten och mat för att tillfredställa mitt näringsbehov, tak över huvudet, turen att ha blivit fastställd som helt frisk, pengar som räcker till långt mer än endast ”det behövliga”, kläder för att behålla en någorlunda kroppstemperatur en iskall vinter, rättigheten att yttra mina egna åsikter utan att riskera en dödsdom, tillgång till gratis skola och sjukvård, familj och vänner som älskar mig.. Ja, listan kan göras lång.
När jag sen bemöts med vardagliga ”dilemmor”, så som att min TV-kontroll vägrar lyda mina fingrar, uppleva en väldigt ocharmig hårdag, finna en svårighet med att bestämma vilken färg på en tröja jag ska matcha med ett par jeans eller t.o.m fastställa hur jag ska påbörja ett SMS – då försvinner helt plötsligt alla dessa högst betydelselösa problem ur världen och jag bokstavligen struntar i om min fjärrkontroll lever sitt egna liv, om några hårstrån sticker ut åt alla möjliga håll, om jag råkar välja ”fel” färg på ett plagg eller om mitt skickade SMS inte blev som jag hade tänkt mig.

Jag tycker att människor som inte hamnat i oturen att leva i verklig misär, verkligen ska komma till insikt om hur lyckligt lottade de är. Sedan är jag mycket väl medveten om att det ligger i en människas natur att konstant vilja ”uppgradera” sig och jag ser inget fel med det, så länge man är tacksam för det man redan har och lyckats åstadkomma med sitt liv.

Likväl som det finns alla möjliga begrepp som kompletterar varandra, såsom natt och dag, svart och vitt, varmt och kallt, så tycker jag att man officiellt borde befästa termen ”mänskliga skyldigheter” som ska utgöra ett komplement till den redan antagna, juridiska termen mänskliga rättigheter. Skyldigheterna bör dels innefatta att man ska vara tacksam, för jag tror verkligen att människor hade lagt mer energi på att bidra med vett till världen istället för att inbitet rikta sitt fokus på triviala vardagskomplex, om de kunde yttra ett uppriktigt ”tack”.

/Claudia ♥

No human is an island

”Ingen människa är en ö” är egentligen en bok som har skrivits av John Donne. Det finns säkert många olika tolkningar på uttryckets innebörd, men ur min egen tolkning betyder det att ingen människa är så pass stark att hon klarar sig själv ensam och fortfarande är lycklig.
”Ensam är stark” är ett ordspråk som säkert klingat alla i öronen någon gång. Men stämmer det verkligen? Det kanske ändå ligger någonting i det som vill förmedlas med ordspråket – att vara ensam förutsätter att man måste välja rätt väg utan att veta vart man är på väg, vara sin egna svarsmaskin och rådgivare och ha förmågan att ta emot sig själv om man skulle falla. Det är inte lätt att bära allt detta på egen rygg, men den som klarar det måste ändå vara stark.
Min följdfråga till den som lyckas ta sig igenom denna process på egna ben är om personen ifråga verkligen är lycklig fullt ut. Jag skulle inte ett ögonblick tro på att denne skulle svara mig med ett uppriktigt ”Ja”. Jag tror snarare att alla behöver en axel att kunna luta sig mot ibland, inte minst för att få sin existens ”bekräftad”, men för att känna sig älskad och behövd. Människan är trots allt en art med ett naturligt behov av sällskap och kärlek – inte isolering och nonchalans.
Däremot kan ensamheten vara behövlig och nyttig för att man ska hitta sig själv eller till och med hitta tillbaka till sig själv. Hur lång tid man behöver för att göra det finns inte i ett absolut tidsintervall, utan varierar självklart beroende på vem man är.

Att ”ensam är stark” både skulle innefatta mental styrka och fulländad lycka är bortom min egna resonering, men det utesluter inte att man är svag för att man erkänner att man ibland behöver stöd i någon form.

Ingen människa är en ö – men tillsammans kan de utgöra en hel kontinent.

/Claudia ♥

Saker du (inte) visste om mig..

• Jag började blogga för att få skriva av mig och tilldela mina (små) synpunkter med omvärlden.
• Jag är 163 cm kort.
• Jag är en okrönt mästare i perfektion.
• Som liten ville jag vara en kille.
• Jag har aldrig haft ett förhållande.
• Jag tycker att kvinnokroppen är snyggare än manskroppen. (det gör mig inte till lesbisk)
• Jag är smartare/elakare än vad jag ser ut.
• Jag funderar på en näsoperation.
• Min första kyss fick jag när jag var 9 år av en kille som jag ogillade.
• Jag är undermedvetet en fördomsfull person.
• Jag är pianokåt.
• Jag anser att mitt hår är bland det snyggaste håret jag någonsin skådat. (nej, jag är inte narcissist)
• Jag har ett obotligt stort behov av bekräftelse/acceptans.
• Jag känner inte psykiskt igen mig i den jag var som barn.
• Samtidigt som jag är starkt för att motverka klimathotet, lyfter jag inte ett pekfinger för att bidra med något i min egen vardag.
• Jag är en plugghäst/studienörd/whatever.
• Jag ägnar minst några minuter åt att reflektera över mitt liv varje natt innan jag somnar in.
• Jag får dåligt samvete om jag inte pluggar varje dag.
• Jag har svårt för att känslomässigt överlämna mig själv till någon.
• Jag säger alltid ”tack för maten” när jag ätit klart. (t.o.m i skolan, ja)
• Jag är den mest målmedvetna personen jag någonsin kännt.
• Jag har en yngre syster som är längre (och som ser bättre ut) än mig.
• Jag väljer mina vänner utifrån en genomtänkt, mental lista. (kvalitet före kvantitet)
• Jag hade MVG i alla ämnen när jag gick ut grundskolan.
• Jag anser att choklad temporärt kan bota alla mina problem.
• Jag är en ödmjuk person, som innerst inne vill skryta. (är mån om frasen ”tala är silver – tiga är guld”)
• Jag har alltid varit favoriserad av alla mina lärare.
• Jag hatar att dansa, vilket har att göra med att jag inte finner någon mening i det, förutom att det är gynnsamt för kroppen.
• Jag är bäst på att lova mig själv saker – lika bäst som att endast utföra hälften av det jag lovat.
• Jag har varit med i tidningen 3 gånger.
• Mina händer är s.k doktorhänder – ofta väldigt kalla.
• Jag har varit djupt förälskad i en lärare, som varit dubbelt så gammal som jag.
• Mitt absoluta favoritämne är matematik.
• Jag anser mig ha en utpräglad fallenhet för massage.
• Mitt lyckligaste ögonblick i mitt liv var en jul då jag fick min keyboard.
• Jag upplever mig själv vara psykiskt före min ålder. (minst 3 år)
• Jag har höga krav på mig själv, men som håller sig inom ramarna av realism.
• Jag har (inte så allvarliga) tvångstankar.
• Jag har lätt för att tala/redovisa inför en större folkmängd.
• Jag har världens sämsta orienteringsförmåga.
• Min absoluta favoritfärg är rosa. (mitt rum består till största synnerhet av denna färg)
• Jag anser att intellekt är sexigt.
• Jag lyckas alltid gråta till filmen ”Titanic”.
• Jag är ingen direkt mästerkock och vet knappt hur man sätter på en ugn.
• Jag har väldigt lätt för att dra snabba, sexuella associationer av t.o.m de mest betydelselösa sakerna som uppkommer i min vardag.
• Jag är inte pryd.
• Jag klassar mig själv som agnostiker. (förlåt, mamma och pappa)
• Jag är en väldigt oförutsägbar person. Folk kan tro att de känner till alla mina reaktionsmönster, men de överraskar t.o.m mig själv ibland.
• Jag älskar att bära högklackat.
• Som liten ville jag bli konstnär, men på senare år har denna dröm ersatts av viljan att arbeta inom vård och service.

(För dig som inte orkar räkna alla punkter - de är 50 stycken)

/Claudia ♥

Framgång kräver förtjäning

Jag har ofta i min vardag stött på unga personer som haft inställningen att de kan klara precis vad som helst. Visst, man ska vara positivt inställsam – förutsatt att man har bägge fötterna på jorden, vilket jag inte upplevt av vissa personer som på ett självsäkert sätt färdiggjort eller signalerat att de ska ”bestiga klippor”. Men det kanske hör till ungdomen – att försöka föreställa sig sin framtid och att den helst ska se så ljus ut som möjligt.
Det som ofta glöms (eller göms) bakom dessa föreställningar är kämparförmågan, viljan och engagemanget som krävs för att göra vision till verklighet. Drömmen om att nå framgång, tycker jag, delar dessa drömmare i två läger: den ena delen har dessa tre nyckelord som jag tidigare nämnde, medan det för den andra handlar om ren inbillning. Den sistnämnda gruppen kallar jag för imaginärer, vars sagodröm inte motsvarar deras veritabla vilja att nå dit. De bygger sin egna bro av falska förhoppningar som i slutändan inte blir något annat än resultatslösa.
Dessa personer kan läggas märke till i olika omgivningar, men främst i skolan. Det är de som ser skolan som ett tvång, ger sina läxböcker en föraktfull blick och som hellre skulle överväga en fest i sina vänners sällskap än att ta tillfället i akt att plugga inför ett betygsavgörande, kommande prov. Men ändå är det denna typ av ”grupp” som drömmer om sin idealistiska framtid och parallellt intalar sig själva om hur exemplariska liv de ska få. De verkar inte ha insett att framgång inte finns i ett praktiskt format i cornflakespaket, utan att det är så mycket mer som spelar in.
Alla har visserligen sin egna relatering kring vad ”framgång” är, men jag antar att de flesta inte skulle klassa det som att lyckas cykla på en tvåhjuling, lösa en algebraisk ekvation eller övertala sin mamma om att köpa ut åt en. Att vissa sedan ”föds in i” framgång – det är en annan sak. Men jag antar att dessa uppskattas till ett fåtal om vi blickar ut över den globala befolkningen.

Detta inlägg är starkt relaterat till mig själv, det är dels därför jag valt att ta upp just detta ämne. Jag har alltid valt att strida i ett genomtänkt syfte och bemött alla mina hinder, möjligheter, mot- och medgångar i mitt liv på ett återhållsamt sätt.
Många anser mig vara en naturbegåvning, vilket jag inte håller med om. Jag är ingen ”one of a kind”/exemplarisk medmänniska/geniknöl på två ben, men jag är starkt målmedveten, självsäker i mig själv och tror på karma och en kämparglöd hetare än elden.
Jag vet inte vad framtiden har att erbjuda mig, med jag litar på min instinkt som säger mig att det kommer att vara väldigt lovande erbjudanden.

Dels skriver jag också detta inlägg i syfte att uppmana alla som just nu sitter och reflekterar över en dröm som är menad att gå i uppfyllelse, att verkligen komma till insikt om att vision utan handling är och förblir en dröm, medan ett förverkligande av drömmen först kan ske då vision och handling samarbetar.

/Claudia ♥