Ungdomen - en tid att minnas eller glömma?

Ungdomstiden kan liknas vid en brygga, som har barndomen och vuxenvärlden på sin vardera sida. Den utgör en osäker och känslomässigt instabil fas i ungdomars liv, vilket oftast lägger grund för revolter mot vuxenvärlden. Det är kort och gott en omvälvande tid och ett gränsland, i vilket vi maktgalet krigar om självständighet för att undanröja eventuella restriktioner och få fullständig kontroll över vårt liv.
På många sätt har vuxna makten över ungdomar och relationen emellan är nästan alltid till den vuxnes fördel. Ett exempel på en liknande relation är en förälder-barn-relation.
Jag skulle tro att merparten unga anser att självständigheten först börjar då man kan klara sig själv utan sina föräldrars back-up. Oftast vill man också frigöra sig från dem så fort som möjligt, på grund av deras uppställda krav som väntar på att bli avbockade och gränser som hålls strikta, vilket på något sätt tycks hindra ens självständighet från att slå rot. Paradoxen är att de samtidigt har ett starkt behov av att få vara barn, trygga och omhändertagna av just dem - deras föräldrar.
Det finns många barn som förlorat en eller båda sina föräldrar vid en ålder som betecknas som långt ifrån den ”lämpliga”. Vad händer då, då ens föräldrars liv helt plötsligt rycks ifrån dem? Vem ska man då ”frigöra” sig från efter sin förberelse inför vuxenvärlden? I ett sådant läge måste man nästan tvinga sig själv till självständigheten för att inte låta den värld som ens föräldrar en gång hållt upp för en, rasa samman.
Men sedan finns det barn som aldrig upplevt eller kommer uppleva deras föräldrars död; då tänker jag främst på de barn som i en alltför tidig ålder har blivit försatta ett liv som tvingat dem till arbete och försörjning av sig själva (och sina syskon). Dessa har inte ens bekantats med barndomen... Inget barn förtjänar att gå miste om tiden då allt ansvar inte tillfaller deras händer och där ordet ”problem” finns långt bortom en milssträcka. Alla barn förtjänar en bra start i livet, dvs föräldrar som gör allt i sin makt för att göra sina barns liv så trygga som möjligt.
Jag har med mina förbipasserande år kommit på mig själv med företrädesvis två saker: det ena är att jag älskar mina föräldrar mer och mer för varje år som går, för att jag insett (inte med komplett övertygelse, men en hyfsad) vilken högst betydande roll de spelat (och spelar) i mitt liv. Människan är obegränsad per definition - hon har ständigt något att hämta och lära ifrån livet i sitt personliga sökande och jag anser att mina föräldrar har bidragit med en väldigt bra grund hos mig och det är jag evigt tacksam för.
Det andra är att jag ständigt, tills nu, har önskat att tiden kunde rinna iväg fortare så att jag någon gång kunde snubbla över den där suddiga gränsen mellan ungdom och vuxen. Det är inte förrän nu som jag inser att det är dessa unga år som jag sedan kommer att se tillbaka och längta till när mina sista hårstrån färgas gråa.
Längs min tidsaxel har jag därav lärt mig en sak: Att ungdomsperioden är ingen att komma över – den är någon att gå igenom och ta vara på.

/Claudia ♥

P is for piano

Musik – en av mina allra största passioner i livet. Det är märkvärdigt, men samtidigt fascinerande hur ett sådant emotionellt och konstnärligt uttrycksätt kan få ens tankar att förflytta sig, spänningar att släppa och kanske problem att försvinna ur världen för en stund.
Personligen inte bara gillar jag att vara en ”passiv musikfanatiker”, dvs endast låta musiken strömma genom mina öron, utan utövar den t.o.m ännu hellre i olika former: Spela piano, gitarr och sjunga (har ingen röst att skryta med, men den är ingen glasspräckare i alla fall).

Här nedanför tänkte jag dela med mig av mina absolut bästa pianolåtar:

Alan Silvestri - Forrest Gump Theme
Carter Burwell - Bella's Lullaby
Debussy - Claire De Lune
Final Fantasy X - To Zanarkand
Hans Zimmer - Tennessee
Henry Mancini - A Time For Us
Henry Mancini - Love Story
James Horner - The Portrait
Michael Nyman - The Heart Asks For Pleasure First
Naruto - Sadness And Sorrow
Yann Tiersen - Comptine D'un Autré Été
Yanni - One Man's Dream
Yiruma - River Flows In You

"Where words fail, music speaks"
- Hans Christian Andersen

/Claudia ♪♫

The face of media

Mänskligheten slutar aldrig att förvåna mig. Ibland ställer jag mig frågan: ”Är detta verkligen
sant?” samtidigt som jag önskar att någon kunde nypa mig i armen. Men efteråt brukar jag alltid komma till insikt om att det är så det är – människan är mer eller mindre korkad, naiv och lättpåverkad.
Det som skrämmer mig mest är inte detta faktum, utan snarare att trots att det är igenkänneligt, så fortsätter man gång på gång att reta dessa akilleshälar på bekostnad av andra. Oftast handlar det om att förvränga deras verklighetsbild. Detta sker inte minst via olika medier som TV, dags- och kvällstidningar och bloggar, där olika personer ibland viker ut sig med utseenden som anses vara perfekta – proportionerlig kroppsbyggnad, gyllenbrun hudfärg, silikonbröst, fyllda läppar, botoxberikat ansikte m.m. Detta sänder ett väldigt ohälsosamt budskap, speciellt till unga tjejer som sväljer hela detta koncept med hull och hår. De får uppfattningen om att antingen ser man ut sådär, som en konstlad docka eller så kommer man inte bli socialt accepterad på grund av ens egna biologiska förutsättningar.
Nu för tiden anses en estetiskt välsignad yta motsvara självsäkerhet, som kompensation för en osäker insida. En kropp som är tjock tycks symbolisera lättja och fulhet, vilket därmed är ett tecken på karaktärsbrist. Det hemska är att definitionen på ”tjock” är dynamisk och konstant minskar i fettvärde. Det i sin tur bidrar med att unga tjejer i ren desperation försöker eftersträva ett ideal som egentligen inte existerar.
Det är fullt förståeligt att ungdomar övertygas av denna massiva skönhetspropaganda, men att media och reklambranscher, där det trots allt arbetar vuxna som är fullt medvetna om vad de utsänder för signaler och hur konsekvenserna kommer att se ut, ändå fortsätter med sin marknadsföring och förvrängda information, är för mig obegripligt. Nu vet jag att det självklart ligger ett ekonomisk intresse i grunden, men jag kan trots det inte begripa hur långt man är villig att gå så länge det fortsätter att klirra i kassan..

/Claudia ♥

En kärleksgåva till en plats kallad jorden

En biologisk gåva till denna jord, ett stjärnfall från paradisets horisonter, en kärleksfylld portalgestalt som kan beröra med minsta medel – dessa ord beskriver inte ens en tusendel av din innebörd i mitt liv.
Det är väldigt märkvärdigt hur du kan komma att uppfylla alla mina ramar av uppställda kravsspecifikationer då jag är väldigt selektiv med vem jag umgås med och överlämnar mig till. Men jag är så gott som 100-procentigt emotionellt bekväm med dig, vilket jag inte känner att jag kan vara med någon annan.
Så jag lovar att hålla hårt i din hand, att aldrig släppa taget, för jag lämnar det aldrig åt slumpen när någon så lovande, gedigen och förträfflig person beträder mitt liv och visar mig en helt ny dimension av kärlek och uppskattning.

Med dig finns inget utrymme till eventualiteter för halvsanningar, bortförklaringar och tveksamheter – jag är skarpt säker på mina känslor för dig och vet med fulländad procentsats att de tre ömma orden automatiskt är besvarade när jag viskar de i ditt öra.

Jag vill tacka dig för att du vägleder mig från det bottenlösa mörkret till ljuset på andra sidan tunneln, där du står med öppna armar för att välkomna mig till en plats jag aldrig hade öppnat ögonen för tidigare. Men på senare tid har jag insett att alla de vackra synintrycken du bidragit med, i själva verket varit speglingar av dig.
Men det vackraste av allt är inte att det är din bild som målas innanför mina ögonlock varje gång jag sluter ögonen eller att det är du som är det första som dyker upp i mitt tankeforum varje gång jag öppnar dem, utan vetskapen om att du alltid kommer att befinna dig i mitt liv, vare sig jag sluter mina ögon eller håller de öppna för en evighet.

Du förtjänar hela världen – om jag hade den i mina händer hade du onekligen fått den med motiveringen: ”För världen är du kanske någon, men för mig är du världen”.



/Claudia ♥

T-A-C-K

Jag vill börja detta inlägg med att skriva ”tack”, så – tack. Det jag ämnar att förmedla med det är att jag är tacksam för de företeelser som majoriteten av människor i I-länder tar för givet. Jag har t.ex tillräckligt med vatten och mat för att tillfredställa mitt näringsbehov, tak över huvudet, turen att ha blivit fastställd som helt frisk, pengar som räcker till långt mer än endast ”det behövliga”, kläder för att behålla en någorlunda kroppstemperatur en iskall vinter, rättigheten att yttra mina egna åsikter utan att riskera en dödsdom, tillgång till gratis skola och sjukvård, familj och vänner som älskar mig.. Ja, listan kan göras lång.
När jag sen bemöts med vardagliga ”dilemmor”, så som att min TV-kontroll vägrar lyda mina fingrar, uppleva en väldigt ocharmig hårdag, finna en svårighet med att bestämma vilken färg på en tröja jag ska matcha med ett par jeans eller t.o.m fastställa hur jag ska påbörja ett SMS – då försvinner helt plötsligt alla dessa högst betydelselösa problem ur världen och jag bokstavligen struntar i om min fjärrkontroll lever sitt egna liv, om några hårstrån sticker ut åt alla möjliga håll, om jag råkar välja ”fel” färg på ett plagg eller om mitt skickade SMS inte blev som jag hade tänkt mig.

Jag tycker att människor som inte hamnat i oturen att leva i verklig misär, verkligen ska komma till insikt om hur lyckligt lottade de är. Sedan är jag mycket väl medveten om att det ligger i en människas natur att konstant vilja ”uppgradera” sig och jag ser inget fel med det, så länge man är tacksam för det man redan har och lyckats åstadkomma med sitt liv.

Likväl som det finns alla möjliga begrepp som kompletterar varandra, såsom natt och dag, svart och vitt, varmt och kallt, så tycker jag att man officiellt borde befästa termen ”mänskliga skyldigheter” som ska utgöra ett komplement till den redan antagna, juridiska termen mänskliga rättigheter. Skyldigheterna bör dels innefatta att man ska vara tacksam, för jag tror verkligen att människor hade lagt mer energi på att bidra med vett till världen istället för att inbitet rikta sitt fokus på triviala vardagskomplex, om de kunde yttra ett uppriktigt ”tack”.

/Claudia ♥

No human is an island

”Ingen människa är en ö” är egentligen en bok som har skrivits av John Donne. Det finns säkert många olika tolkningar på uttryckets innebörd, men ur min egen tolkning betyder det att ingen människa är så pass stark att hon klarar sig själv ensam och fortfarande är lycklig.
”Ensam är stark” är ett ordspråk som säkert klingat alla i öronen någon gång. Men stämmer det verkligen? Det kanske ändå ligger någonting i det som vill förmedlas med ordspråket – att vara ensam förutsätter att man måste välja rätt väg utan att veta vart man är på väg, vara sin egna svarsmaskin och rådgivare och ha förmågan att ta emot sig själv om man skulle falla. Det är inte lätt att bära allt detta på egen rygg, men den som klarar det måste ändå vara stark.
Min följdfråga till den som lyckas ta sig igenom denna process på egna ben är om personen ifråga verkligen är lycklig fullt ut. Jag skulle inte ett ögonblick tro på att denne skulle svara mig med ett uppriktigt ”Ja”. Jag tror snarare att alla behöver en axel att kunna luta sig mot ibland, inte minst för att få sin existens ”bekräftad”, men för att känna sig älskad och behövd. Människan är trots allt en art med ett naturligt behov av sällskap och kärlek – inte isolering och nonchalans.
Däremot kan ensamheten vara behövlig och nyttig för att man ska hitta sig själv eller till och med hitta tillbaka till sig själv. Hur lång tid man behöver för att göra det finns inte i ett absolut tidsintervall, utan varierar självklart beroende på vem man är.

Att ”ensam är stark” både skulle innefatta mental styrka och fulländad lycka är bortom min egna resonering, men det utesluter inte att man är svag för att man erkänner att man ibland behöver stöd i någon form.

Ingen människa är en ö – men tillsammans kan de utgöra en hel kontinent.

/Claudia ♥

Saker du (inte) visste om mig..

• Jag började blogga för att få skriva av mig och tilldela mina (små) synpunkter med omvärlden.
• Jag är 163 cm kort.
• Jag är en okrönt mästare i perfektion.
• Som liten ville jag vara en kille.
• Jag har aldrig haft ett förhållande.
• Jag tycker att kvinnokroppen är snyggare än manskroppen. (det gör mig inte till lesbisk)
• Jag är smartare/elakare än vad jag ser ut.
• Jag funderar på en näsoperation.
• Min första kyss fick jag när jag var 9 år av en kille som jag ogillade.
• Jag är undermedvetet en fördomsfull person.
• Jag är pianokåt.
• Jag anser att mitt hår är bland det snyggaste håret jag någonsin skådat. (nej, jag är inte narcissist)
• Jag har ett obotligt stort behov av bekräftelse/acceptans.
• Jag känner inte psykiskt igen mig i den jag var som barn.
• Samtidigt som jag är starkt för att motverka klimathotet, lyfter jag inte ett pekfinger för att bidra med något i min egen vardag.
• Jag är en plugghäst/studienörd/whatever.
• Jag ägnar minst några minuter åt att reflektera över mitt liv varje natt innan jag somnar in.
• Jag får dåligt samvete om jag inte pluggar varje dag.
• Jag har svårt för att känslomässigt överlämna mig själv till någon.
• Jag säger alltid ”tack för maten” när jag ätit klart. (t.o.m i skolan, ja)
• Jag är den mest målmedvetna personen jag någonsin kännt.
• Jag har en yngre syster som är längre (och som ser bättre ut) än mig.
• Jag väljer mina vänner utifrån en genomtänkt, mental lista. (kvalitet före kvantitet)
• Jag hade MVG i alla ämnen när jag gick ut grundskolan.
• Jag anser att choklad temporärt kan bota alla mina problem.
• Jag är en ödmjuk person, som innerst inne vill skryta. (är mån om frasen ”tala är silver – tiga är guld”)
• Jag har alltid varit favoriserad av alla mina lärare.
• Jag hatar att dansa, vilket har att göra med att jag inte finner någon mening i det, förutom att det är gynnsamt för kroppen.
• Jag är bäst på att lova mig själv saker – lika bäst som att endast utföra hälften av det jag lovat.
• Jag har varit med i tidningen 3 gånger.
• Mina händer är s.k doktorhänder – ofta väldigt kalla.
• Jag har varit djupt förälskad i en lärare, som varit dubbelt så gammal som jag.
• Mitt absoluta favoritämne är matematik.
• Jag anser mig ha en utpräglad fallenhet för massage.
• Mitt lyckligaste ögonblick i mitt liv var en jul då jag fick min keyboard.
• Jag upplever mig själv vara psykiskt före min ålder. (minst 3 år)
• Jag har höga krav på mig själv, men som håller sig inom ramarna av realism.
• Jag har (inte så allvarliga) tvångstankar.
• Jag har lätt för att tala/redovisa inför en större folkmängd.
• Jag har världens sämsta orienteringsförmåga.
• Min absoluta favoritfärg är rosa. (mitt rum består till största synnerhet av denna färg)
• Jag anser att intellekt är sexigt.
• Jag lyckas alltid gråta till filmen ”Titanic”.
• Jag är ingen direkt mästerkock och vet knappt hur man sätter på en ugn.
• Jag har väldigt lätt för att dra snabba, sexuella associationer av t.o.m de mest betydelselösa sakerna som uppkommer i min vardag.
• Jag är inte pryd.
• Jag klassar mig själv som agnostiker. (förlåt, mamma och pappa)
• Jag är en väldigt oförutsägbar person. Folk kan tro att de känner till alla mina reaktionsmönster, men de överraskar t.o.m mig själv ibland.
• Jag älskar att bära högklackat.
• Som liten ville jag bli konstnär, men på senare år har denna dröm ersatts av viljan att arbeta inom vård och service.

(För dig som inte orkar räkna alla punkter - de är 50 stycken)

/Claudia ♥

Framgång kräver förtjäning

Jag har ofta i min vardag stött på unga personer som haft inställningen att de kan klara precis vad som helst. Visst, man ska vara positivt inställsam – förutsatt att man har bägge fötterna på jorden, vilket jag inte upplevt av vissa personer som på ett självsäkert sätt färdiggjort eller signalerat att de ska ”bestiga klippor”. Men det kanske hör till ungdomen – att försöka föreställa sig sin framtid och att den helst ska se så ljus ut som möjligt.
Det som ofta glöms (eller göms) bakom dessa föreställningar är kämparförmågan, viljan och engagemanget som krävs för att göra vision till verklighet. Drömmen om att nå framgång, tycker jag, delar dessa drömmare i två läger: den ena delen har dessa tre nyckelord som jag tidigare nämnde, medan det för den andra handlar om ren inbillning. Den sistnämnda gruppen kallar jag för imaginärer, vars sagodröm inte motsvarar deras veritabla vilja att nå dit. De bygger sin egna bro av falska förhoppningar som i slutändan inte blir något annat än resultatslösa.
Dessa personer kan läggas märke till i olika omgivningar, men främst i skolan. Det är de som ser skolan som ett tvång, ger sina läxböcker en föraktfull blick och som hellre skulle överväga en fest i sina vänners sällskap än att ta tillfället i akt att plugga inför ett betygsavgörande, kommande prov. Men ändå är det denna typ av ”grupp” som drömmer om sin idealistiska framtid och parallellt intalar sig själva om hur exemplariska liv de ska få. De verkar inte ha insett att framgång inte finns i ett praktiskt format i cornflakespaket, utan att det är så mycket mer som spelar in.
Alla har visserligen sin egna relatering kring vad ”framgång” är, men jag antar att de flesta inte skulle klassa det som att lyckas cykla på en tvåhjuling, lösa en algebraisk ekvation eller övertala sin mamma om att köpa ut åt en. Att vissa sedan ”föds in i” framgång – det är en annan sak. Men jag antar att dessa uppskattas till ett fåtal om vi blickar ut över den globala befolkningen.

Detta inlägg är starkt relaterat till mig själv, det är dels därför jag valt att ta upp just detta ämne. Jag har alltid valt att strida i ett genomtänkt syfte och bemött alla mina hinder, möjligheter, mot- och medgångar i mitt liv på ett återhållsamt sätt.
Många anser mig vara en naturbegåvning, vilket jag inte håller med om. Jag är ingen ”one of a kind”/exemplarisk medmänniska/geniknöl på två ben, men jag är starkt målmedveten, självsäker i mig själv och tror på karma och en kämparglöd hetare än elden.
Jag vet inte vad framtiden har att erbjuda mig, med jag litar på min instinkt som säger mig att det kommer att vara väldigt lovande erbjudanden.

Dels skriver jag också detta inlägg i syfte att uppmana alla som just nu sitter och reflekterar över en dröm som är menad att gå i uppfyllelse, att verkligen komma till insikt om att vision utan handling är och förblir en dröm, medan ett förverkligande av drömmen först kan ske då vision och handling samarbetar.

/Claudia ♥