I kärlekens språk

Vad är egentligen kärlek? Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder kärlek: "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".
Jag har märkt att vissa förväxlar kärlek och förälskelse. Kärlekens djupaste väsen ligger i att man vill dela sitt liv med och är beredd på att överlämna sitt hjärta till någon. En förälskelse är mer ett förstastadie av starka känslor som man hyser gentemot en person och brukar oftast uppträda innan kärlek utvecklas. Till skillnad från kärlek, brukar förälskelsetillståndet vara under en kortare period och kännas som en mindre jobbig övergångsfas, om den inte är ömsesidig.

Om jag innerligt älskade någon skulle jag personligen vilja ta det till nästa nivå i form av ett giftermål. Just för att det är tryggare rent juridiskt att vara gifta, för att det är tradition, för att visa hela världen att ”detta är min livs stora kärlek och jag tänker göra allt i min makt för att vi ska leva ihop i resten av våra liv”, men framför allt för att jag ser det som en form av kärleksbekräftelse.
Jag rent utav beundras av alla par som går ner för altargången i kyrkan, håller varandra i händerna, ser varandra djupt i ögonen och lovar varandra evig trohet – i nöd och lust.

Men det verkar som att vissa inte kan hålla sig på rätt sida av den gyllene linjen, där trohet gränsar till otrohet. Personligen så tror jag att otrohet är en kemisk lösning på attraktion, spänning och en dålig relation. I den mänskliga naturen ligger ju konstant det stora behovet och beroendet av att bli bekräftad och uppskattad. I en relation som inte ger utlopp för denna mänskliga bekräftelsemani, finns risken att man istället väljer att jaga bekräftelsen. Då är det mycket lätt att falla för frestelsen kallad otrohet.

Jag tror i alla fall på evig trohet och kärlek. Någon gång, någonstans, på något sätt.

/Claudia ♥