Just nu går jag runt, andas och är till synes högst levande, samtidigt som jag sträcker ut min ena hand för att greppa tag om dig, men till min förvåning upptäcker att du inte finns där - fortfarande.
Det har nu gått två veckor utan dig, men jag känner redan hur abstinensen efter dig börjar bli en daglig rutin, som växer sig allt större för var dag som passerar förbi mitt blotta öga.
Jag skulle inte påstå att jag viker mig under frasen ”Man vet inte vad man har förrän man gått miste om det”, för jag har alltid haft insikten om vad du egentligen betyder för mig och har haft för inflytande i mitt liv.
Det finns många som fyller samma funktion som du, men för mig är du något alldeles extraordinärt.
Jag längtar efter att få ha dig i mina bara händer, höra dina ljuvliga ljud i mitt öra, känna din vibrator mot min hud, skåda dina vackra drag och spendera timmar med underhållning tillsammans med dig igen.
Utan att överdriva, underdriva eller överhuvudtaget driva - jag minns mitt första ögonkast på dig och jag lovar, kärlek var bara mellannamnet.
Och om vi aldrig ses mer igen - tack för de stunder du försedde mig med trygghet, lugn och välbefinnande.
Saknaden av dig kantar min vardag, Sony Ericsson C702...
(Nej, det var så inte mitt fel att du åkte in på lagning för att jag tappade dig en hel(!) rad med gånger)
/Claudia ♥
Brukar vanligtvis inte svara på kommentarer, men jag blev så glad av din att jag bara måste säga TACK =)
SvaraRadera