Miraklet

Jag gick en gång med en barnslig önskan om drömmar utan slut,
inspirerad av sagan som säger att hoppet är det sista som dör ut,
Så jag bestämde mig för att ta en väg jag aldrig vandrat på förr,
med en känsla av rädsla och nyfikenhet innan jag stod inför en dörr,
Sakta vred jag om dörrhandtaget och plötsligt stod dörren på glänt,
och genom dess glipa kikade jag för att sedan upptäcka något eminent,
På andra sidan uppenbarade sig en mjuk förtrollad strand,
som lyste upp i mörkret med månstoffet som kysste dess rand,
Berusad av förundran tog jag mitt första steg in i denna sfär,
där jag mitt i stundens hetta fann något med ovanlig karaktär,
Jag lyfte upp det med vördnad, vred och vände det i handen,
skådade det ordentligt, omfamnade det och drog på smilbanden.
Det var något förunderligt med att det låg gömt på livets strand,
tänkte jag medan jag stod där med ett mirakel i min hand.

Miraklet glödde, gav ljus och förvandlades plötsligt till en man,
som gick fram och omfamnade mig för att bekräfta att han var sann.
Efterlängtat mötte jag hans blick och besvarade hans ömsinta gest,
ty det var han som jag i alla mina dagar hade längtat efter som allra mest.
För ett ögonblick vände jag mig om, då dörren stängdes med ett dån,
fängslad var jag i min dröm som jag aldrig ville vakna ifrån.
Nu stod jag där, lycklig över att min dröm hade blivit verklighet,
men samtidigt fylld av rädsla att förlora denna dyrbarhet.
Mina händer höll hårt om denna man och kände genast jämnmod,
dock med ett omdöme så förmörkat av febern i mitt cirkulerande blod.
Mannen visade mig platser jag aldrig hade öppnat ögonen för förut,
vilket kändes som att vi två hade funnit varandra i en långfilmsdebut.
Innan jag visste ordet av hade min livs önskan iscensatts,
då förstod jag att sista biten i mitt kärlekspussel hade fallit på plats.

/Claudia ♥