Det kan handla om föräldrar som på något sätt försöker få sina barn att uppfylla det de aldrig hade chansen till eller kanske miste chansen till. Oftast handlar det om att rikta in sina barn på vissa typer av yrken.
Jag kan inte tänka mig annat än att föräldrar gör detta för sitt barns bästa med motivet: ”Följer du mina råd blir du framgångsrik och lycklig – något jag aldrig hade möjlighet till”. Men frågan kvarstår: Hur lyckliga blir egentligen barn av att inte minst deras föräldrar har strikta krav och skyhöga förväntningar på vad de ska ha för yrke i framtiden? Eller ännu värre: Blir de någonsin lyckliga?
Inte nog med pressen från föräldrar – även skolan bidrar med press. Nu för tiden är skolan högt prioriterad och faktum är att ca 95 % av Sveriges alla 16-åringar går i gymnasiet. Det leder till att konkurrens- och betyghetsfaktorn ökas markant bland elever.
En undersökning från BRIS visar att elever inte tror sig ha en framtid – om de inte ens har toppbetyg. Vissa elever klarar av denna ständiga press, som kan tära på både fysik och mental kapacitet, med åtminstone hyfsade betyg, medan andra gett upp hoppet redan innan de börjat eller har kämpat sig igenom skolåren med nöd och näppe, men fallit precis innanför mållinjen. Standardkommentaren för den sista elevgruppen är oftast: ”Men tänk din framtid – skolan är ju grunden till den”.
Vad dessa moralpredikande personer inte verkar förstå är att när man är utbränd inte har så många valalternativ och att kroppen, trots allt, inte är gjord av metall.
Och nej, alla föräldrar/lärare, ni behöver inte dagligen upprepa för era barn om vilket storslaget mirakel utbildning för med sig. Jag får göra er besvikna genom att upplysa er om att vi alla redan förstår situationens allvar. För hur kan en elev undgå att missa den osynliga, men ändå tydliga pressen på sig att vara ett underbarn?
Så, vad är min poäng? Min poäng är uppdelad i två delar, respektive riktad till två olika målgrupper:
Alla ni ungdomar som upplever dagen som ett fältslag av ouppnåeliga krav och drömmar, besvikelse och inte minst minskad livsglädje – protestera när ni känner att ni inte längre kan hantera läget. Stå på er själva och våga ta egna beslut, utan att känna på dåligt samvete att ni ”sviker” era föräldrar. Fullfölj er egna drömmar och om ni inte har några – stanna upp i livet och tänk på saken. Gå aldrig med på att leva utifrån en förutbestämd karta som någon annan har gjort. Varför inte rita den själv istället?
Och till er föräldrar/lärare – ungdomar är inga metallhårda robotar, konstruerade av samma slag. De har en gräns som tydliggör hur mycket de kan ta innan de faller ihop. Och jag lovar, det är inte fallet som är det värsta, utan hur de ska kunna ta sig upp efter fallet igen. För att det inte ska hända är det viktigt att ni är stolta och berömmer eleverna istället för att hierarkistiskt tänka att de ”har kapacitet för mer”. Så snälla, be för allt i världen inte om bättre prestationer. Eleverna gör redan så gott de kan och lite till. Och det är minst ett ”lite till” för mycket.
/Claudia ♥
Love u ! <3
SvaraRadera