Universums (paradoxala) gåta

En intressant livsfråga som jag har ställt mig ett flertal gånger är: Kan vi påverka våra liv eller lever vi utifrån en förutbestämd karta som är oföränderlig? En förenklad variant av frågan är alltså: Existerar ödet? Behöver vi grubbla över frågan eller har redan Gud/universum löst mysteriet åt oss? Kanske är det en paradox – allt är förutsagt, men vår fria vilja kan fortfarande påverka vårt liv.

Jag tror att svaret på den frågan är väldigt kontroversiell, med tanke på alla olika religioner och livsfilosofier som existerar. Inom den kristna religionen tror man inte på ödet. Ödet ses som en opersonlig makt som stakar ut människors liv i detalj. Den personliga makten besitter däremot Gud, som tillåter människor att ha en fri vilja. Till skillnad från ödet kan Han påverkas, eftersom Han uppmanar folk att be till honom. Muslimer tror däremot på ödet. Islam försäkrar att Gud har en överordnad makt och att ingenting sker utan Hans vilja och fullkomliga kunskap. Han tvingar inte människor till någonting, utan viljan att lyda Honom eller inte finns hos dem. Människorna vet inte vad deras öde är, men Han känner till ödet för allting.

Om ödet existerar eller inte kan man egentligen vrida och vända på hur bäst man vill. Ta detta scenario t.ex:

(Jag) - Jag upplever att jag kan fatta mina egna beslut – de sker alltså utifrån min egna vilja, inte utifrån någon annans. Imorse valde jag t.ex. att ta cykeln till jobbet istället för bilen, som jag annars brukar ta. Ett annat infall gjorde att jag hann dricka en kopp te till frukosten.
(Gud) - Jag visste att det skulle bli ett fint väder idag så att du kunde cykla till jobbet, eftersom jag vet att du gillar att cykla när soler skiner. Att du skulle hinna med morgontéet visste jag likaså.

Det är just denna episod som illustrerar själva paradoxen av ödesgåtan; om Gud nu vet exakt vad vi kommer att göra så har vi ju ingen fri vilja. Lösningen är alltså: vi har ingen fri vilja, eftersom själva stunden avgör hur vi kommer att agera.

Om nu människor ställs inför det etablerade faktumet att ödet finns och att allt redan är förutbestämt så finns risken att de resignerar och tänker: ”Allt är ju redan fastställt, då kan jag lika gärna säcka framför TV:n och äta ostbågar.” De flesta människor tror jag inte gillar tanken att de inte har kontroll över sina egna liv, utan varje människa vill väl känna att de håller i sina egna livsstrådar. Men att äta ostbågar är ju också att ta ett beslut…

Men har ödet (om det nu existerar) en början och ett slut, eller befinner vi oss på en oändlig resa genom otaliga dimensioner, i varierande och oräkneliga livsformer? Jag skulle säga att just oändlighetsperspektivet är en svår prövning för människan, eftersom det är väldigt abstrakt. För Gud/universum däremot är oändligheten det mest naturliga och fullkomliga av allting. Dessa är oändlighetens sanna gestaltning i både tid och rum.

I och med dessa ”övre makter” motsvarar tids- och rumsdimensionen så måste ju våra beslut på något sätt ha med dem att göra. Grejen är att de inte godtar icke-beslut, vare sig vi vill eller inte består hela vårt liv av att fatta beslut – även att avstå från ett beslut är att besluta. Det är här som ödets mystik blir påtaglig – det rör sig inte om vi fattar beslut, utan hur vi förhåller oss till de beslut som vi oundvikligen fattar.

Personligen tror jag att våra beslut är en del av vår verklighet, och att vi genom att fatta dem kan påverka hur vi ställer oss till verkligheten. Samtidigt finns det en stor del av verkligheten som står utanför vårt påverkande område, men jag tror att det har med situationens utseende att göra, snarare än att det är ödet som ligger till grund för effekten av vår viljas verkningsgrad.

Livet är en enda berg-och-dal-bana, och så fort vi befinner oss på en dal är det dags att stanna upp, vidga ens vyer och sträva efter ett större perspektiv för att hitta ett sätt att gå vidare. Det hela handlar om konsten att omvärdera, prioritera och se hur man kan ta sig ur den nya omständigheten man varken kunde förutse eller kontrollera, istället för att se sig själv som ett offer inför det (tillfälliga) nederlaget som skett.

Jag tror alltså att man till viss grad kan påverka. Och det man inte kan förändra är bara att acceptera, och förhoppnings har man tillräckligt med förstånd för att inse skillnaden.

/Claudia ♥

Meningsfullt

När du tappat viljan att leva och därmed slutat tro på en mening, kommer jag

bistå med omsorgsfullt valda ord

så att du kan bilda en

/Claudia ♥

Dagens FN-rollspel

Dagens FN-rollspel var lyckad och jag vill tacka ALLA delegationer som deltog aktivt kring debatten om de sju framvalda resolutionerna.

Idéen om hela detta kursområdet gick ut på att elever från sex olika gymnasium (Vilunda, Vallentuna, Danderyd, Röllingby, Tullinge och Rönninge gymnasium) skulle ingå i grupper som skulle representera olika länder. Dessa skulle sedan specialisera sig inom deras lands ståndpunkter i viktiga, aktuella frågor som idag präglar hela mer eller mindre hela världen.
Den första delen av det skriftliga momentet bestod av att man skulle redovia en översiktlig landbeskrivning av sitt land, och den andra delen behandlade resolutionssammansättningar – varje land fick skriva två resolutioner, där ämnena var mänskliga rättigheter, miljöfrågor och internationell konfliktlösning.
Dessa resolutioner skulle sedan på lobbydagen, som ägde rum 13 april, på Vallentuna gymnasium, samarbetas kring med andra länder, i syfte att skapa nya resolutioner, som ”sekretariet” sedan skulle godkänna. De godkända resolutionerna, som var ungefär 100 stycken skulle sedan reduceras till sju stycken som ansågs potentiella att lyftas fram vid generalförsamlingen 6 maj.
Generalförsamlingen lokaliserades i Vallentuna gymansiums aula, där alla delegationer skulle argumentera för/mot resolutionerna, stödja/avböja/lägga ner deras röst på dem, samt motivera varför de röstade som de gjorde.
Varje land som skulle presentera sina argument och motiveringar skulle gå upp påaulans scen och inleda med frasen ”Ordförande, ärade delegater..”. Delegationen hade 60/90 sekunder på sig att framföra sitt tal, och i slutet av det frågas om den är öppen för frågor från andra delegationer. Vid vissa tillfällen blev det riktigt heta debatter..
Vi kom fram till väldigt många lösningar, rimliga som mer långsökta, men allra viktigast var att de flesta hade intagit sitt lands roll och verkligen tagit ställning till dess åsikter i angelägna frågor. Det som jag också uppskattade var att klädkoden skulle var proper och presentabel, vilket gjorde att rollspelet kändes mer seriöst och kul att medverka i.

Detta FN-rollspel ingår i kursen Internationella Relationer B, som jag egentligen hamnade i av misstag, och jag måste bara säga att jag är mer än tacksam över att jag gjorde detta ”misstag”, då detta moment har varit lärorikt, stimulerande och en ära att arbeta med under en hel termin.

/Spanien ♥

Alla föds inte med diagnosen "Underbarn"

Jag skulle vilja tillägna det här inlägget till alla ungdomar där ute som har valt att gå sin egna väg i livet, utan att försöka leva ut någon annans drömmar.

Det kan handla om föräldrar som på något sätt försöker få sina barn att uppfylla det de aldrig hade chansen till eller kanske miste chansen till. Oftast handlar det om att rikta in sina barn på vissa typer av yrken.
Jag kan inte tänka mig annat än att föräldrar gör detta för sitt barns bästa med motivet: ”Följer du mina råd blir du framgångsrik och lycklig – något jag aldrig hade möjlighet till”. Men frågan kvarstår: Hur lyckliga blir egentligen barn av att inte minst deras föräldrar har strikta krav och skyhöga förväntningar på vad de ska ha för yrke i framtiden? Eller ännu värre: Blir de någonsin lyckliga?

Inte nog med pressen från föräldrar – även skolan bidrar med press. Nu för tiden är skolan högt prioriterad och faktum är att ca 95 % av Sveriges alla 16-åringar går i gymnasiet. Det leder till att konkurrens- och betyghetsfaktorn ökas markant bland elever.

En undersökning från BRIS visar att elever inte tror sig ha en framtid – om de inte ens har toppbetyg. Vissa elever klarar av denna ständiga press, som kan tära på både fysik och mental kapacitet, med åtminstone hyfsade betyg, medan andra gett upp hoppet redan innan de börjat eller har kämpat sig igenom skolåren med nöd och näppe, men fallit precis innanför mållinjen. Standardkommentaren för den sista elevgruppen är oftast: ”Men tänk din framtid – skolan är ju grunden till den”.
Vad dessa moralpredikande personer inte verkar förstå är att när man är utbränd inte har så många valalternativ och att kroppen, trots allt, inte är gjord av metall.

Och nej, alla föräldrar/lärare, ni behöver inte dagligen upprepa för era barn om vilket storslaget mirakel utbildning för med sig. Jag får göra er besvikna genom att upplysa er om att vi alla redan förstår situationens allvar. För hur kan en elev undgå att missa den osynliga, men ändå tydliga pressen på sig att vara ett underbarn?



Så, vad är min poäng? Min poäng är uppdelad i två delar, respektive riktad till två olika målgrupper:

Alla ni ungdomar som upplever dagen som ett fältslag av ouppnåeliga krav och drömmar, besvikelse och inte minst minskad livsglädje – protestera när ni känner att ni inte längre kan hantera läget. Stå på er själva och våga ta egna beslut, utan att känna på dåligt samvete att ni ”sviker” era föräldrar. Fullfölj er egna drömmar och om ni inte har några – stanna upp i livet och tänk på saken. Gå aldrig med på att leva utifrån en förutbestämd karta som någon annan har gjort. Varför inte rita den själv istället?

Och till er föräldrar/lärare – ungdomar är inga metallhårda robotar, konstruerade av samma slag. De har en gräns som tydliggör hur mycket de kan ta innan de faller ihop. Och jag lovar, det är inte fallet som är det värsta, utan hur de ska kunna ta sig upp efter fallet igen. För att det inte ska hända är det viktigt att ni är stolta och berömmer eleverna istället för att hierarkistiskt tänka att de ”har kapacitet för mer”. Så snälla, be för allt i världen inte om bättre prestationer. Eleverna gör redan så gott de kan och lite till. Och det är minst ett ”lite till” för mycket.

/Claudia ♥

Ett globalt drama

Visst är det sant att människan kan påverka jorden? Och visst är det lika sant att jorden kan påverka människan?

Jorden befinner sig i ständig förändring. Det är ett faktum som man utan tvekan kan fastställa. Man har med modern forskning, genom olika statistisköversikter, kunnat visa på hur vår vardag influerar såväl natur som klimat. Nästintill ingen har undgått vad dessa följdverkningar innebär och den klimatoro som därpå vuxit fram. Detta är en oro som, omedvetet, kan vara baserad på en falsk tilldragelse.
I nya studier, som publicerats i den vetenskapliga tidsskriften Nature och tidningen Science, framgår det att våldsamma förändringar och accelererande temperaturhöningar är mindre än vad man tidigare hade väntat sig. Dock är denna fråga kluven, då det samtidigt finns en rad andra artiklar och undersökningar som pekar på raka motsatsen.

Så, för att ställa frågan på sin spets: Är vår planet allvarligt hotad av konsekvenserna som vi försätter den i genom att utföra våra mer eller mindre nödvändiga behov, eller inte? Frågan är som sagt väldigt kontroversiell, men det bör inte utesluta klimatsmarttänkandet för jordens befolkning, även om nu jorden skulle visa sig vara mindre hotad än vad man tidigare hade förutsett.

Det ska inte vara av en betydelse om det låg ett grönskande skimmer över jorden, bestående av blommande ängar och färgglatt landskap, eller om den var betäckt av gråa motorvägar, belamrade av tunga koldioxidutsläpp.
Jag menar, som förälder tar man ju vaksamt och ömsint hand om sitt kära barn, vare sig barnet är fullt friskt eller svårt sjukt. Visst, det finns säkert undantag – vissa föräldrar kanske inte bryr sig om hur deras barn mår, men jag tror faktiskt inte att hela jordens befolkning är så pass blinda och likgiltiga att de helt förbiser konsekvensernas inverkan på deras omgivning.

Hur ofta stöter man inte på stora, fetstilta rubriker i stil med: ”Havet slukar våra hem”, ”Vårt land brinner” eller ”Glaciärerna smälter – isbjörnars undergång”. Jag tror att huvudorsaken till att de som vägrar att lyfta ett finger i sin vardag för att bidra med något i detta världsomspännande problem, är att dessa rubriker är så pass vanliga och uttjatade att de helt enkelt indirekt överlämnar det till någon annan att ta itu med. Blir det möjligtvis lättare för de att agera om de föreställer sig att de behöver använda gasmask så fort de lämnat dörren, inte bokstavligen kan gå till skolan på grund av de rådande översvämningarna som snart slukat halva deras hushåll eller föreställer sig att deras mamma ligger döende i malaria till följd av de tropiska sjukdomarna som uppstått i takt med temperaturhöjningarna?
Detta är givetvis ingen verklighet för någon i västvärlden, men ibland kan det vara bra och nyttigt att försöka föreställa sig liknande situation, dels för att bli mer tacksam för att man lever under hyggliga förhållanden, dels för att ”vakna till” och inse att man bör dra sitt strå till stacken.

Klimatmötet i Köpenhamn i december 2009 tände en låg av hopp, då syftet var att få till stånd ett nytt bindande klimatavtal. Deltagarna från de 192 länderna kunde dock inte enas och hela mötet blev ett nedslag. Är detta ett falskt spel som spelas?
Jag förstår mycket väl att alla länder har sina intressen som de vill ta vara på. Dock har inte jorden råd med att ta hänsyn till alla de dryga 200 ländernas intressen, utan man måste försöka kompromissa om man nu värdesätter sitt egna liv framför en ”hobby”.

Nu slår ord mot ord ut varandra – medan en del påstår att klimatoron är överskattad, försöker andra att anpassa sig så mycket som möjligt efter att leva enligt den gröna livsstilen.
Även om små förändringar kan göra mycket, är det långt ifrån allt som kan göras för att motverka att den globala uppvärmningen spårar ur.
Förr eller senare kommer inte klimatet att stå pall för våra behov och intressen. Det är alltså viktigt att ha i åtanke att ju tidigare vi ändrar på vår livsstil, desto lättare kommer vi ha att anpassa oss efter världen. Just nu, är det världen som anpassar sig efter oss...

/Claudia ♥

Earth Hour

Earth Hour är en internationell kampanj som ber människor att under en timme släcka alla lampor och diverse elektriska apparater för att minska energiutnyttjandet världen över. Målet är att få folk att engagera sig i kampen för att förhindra den globala uppvärmningen att spåra ur.

20:30 - 21:30 släcker vi alla lampor för en ljusare framtid. Jag ska - ska du?

/Claudia ♥

- Hej Framtiden.

Om det är någonting som har fascinerat människan i alla tider, så är det framtiden. Det är ett märkligt tidsmoment, eftersom det, trots att det ännu inte inträffat, påverkar det liv vi lever idag, både på gott och ont.
”Carpe diem” är säkert ett ledmotiv för flertalet och vi önskar ofta att vi hade förmågan att leva för dagen och fånga just det – ögonblicket. Men att kunna blicka över framtiden är inte alls enbart av ondo. Hur skulle man annars överlevt om man inte kunde planera för ett längre tidsperspektiv?
Dessa spekulationer och planeringar för framtiden kan såväl röra ens personliga framtid som samhällets eller till och med världens. Ett hett omdiskuterat ämne på global nivå är, som många känner till, miljöfrågan. Än så länge har många engagerat sig och väckt en riktig debattstorm om just miljön och hur vi ska bete oss för att förhindra negativa miljöeffekter. Jag tycker att det är positivt att en sådan debatt har väckts, eftersom miljö är, enligt min uppfattning det utan tvekan viktigaste man kan diskutera beträffande framtiden. För att den mänskliga rasen ska ha en framtid, är en plats som har förutsättningar för att tillfredställa våra grundläggande behov, en ytterst viktig faktor.
Just nu är det modernt med kretslopptänkande och många har förts med av den gröna våg som svept genom vårt samhälle likt en trend bland många. Jag ställer mig dock skeptisk till att göra miljötänkandet till en trend – det bör inte vara modernt, snarare självklart.
Det är dock inte enbart våra handlanden i miljöfrågan som påverkar vår framtid. Kort sammanfattat är det inte våra beslut som gör det, utan även våra upplevelser. Till och med den minsta händelse som kan tyckas vara obetydlig kan faktiskt spela en avgörande roll i framtiden. Denna tanke är speciell och intressant, eftersom den sätter en filosofisk prägel på framtidsbegreppet. För oavsett hur bra vi är på att tänka i abstrakta och teoretiska banor för att åtminstone skrapa på ytan till en förståelse om hur framtiden kommer att se ut, är det inte säkert att vi kan föreställa oss den utan det filosofiska tänkandet. Dock kan det ibland vara läge att fråga sig om det endast är slumpen som avgör vår framtid, om det bara handlar om tur och tajming, snarare än en kedja av händelser som på något sätt kan förknippas till varandra.
Finns det någon som håller i våra livstrådar och därmed styr vår framtid eller är det vi själva som handlar efter medvetna aspekter helt utan hänsyn till någon annan? Om det nu är någon som har kontroll över vår livs skjuta – vem är det egentligen? Många människor tror på något som kallas ”Gud” och lägger sitt öde i dennes händer. Jag önskar att jag också kunde anförtro mig till någon ”utomstående”, som jag alltid kan räkna med oavsett, men nu är jag väldigt logisk till min natur och tror endast på det jag ser eller på något sätt får bekräftat. Jag kan heller inte påstå att jag låter mig acceptera att jag bara är en pjäs i ett större spel, som jag inte förstår spelreglerna av. Jag vill tro att jag är viktigare än så och att jag åtminstone till viss del kan påverka min egen framtid.
Detta är en outgrundlig källa till begrundan och kommer säkerligen förbli en olöst gåta för mänskligheten, men jag tror att framtiden bådar gott och känner mig väldigt hoppfull. Jag tror att den, trots alla negativa rapporter som ständigt når våra ögon och öron, kan bli en bra tid att leva i. I vilket fall som helst har vi inget val – tiden väntar inte på någon.
Därav kan vi inte hindra framtiden. Inte heller utvecklingen. Men vi kan påverka dem i allra högsta grad.



/Claudia ♥

y = C × a^x

y står för varje ord,
varje syn,
varje omfamning,
du sa, visade, fick mig att känna
och ta till mig

a är minskningen i procent,
av tilliten
för dig
som markant och ständigt
förbränns

x representerar tiden,
som mäts i en annan
dimension
än timmar
och sekunder

C betecknar hela starten,
vilken fick mig att tro
på kärlek
vid första ögonkastet
när jag såg
dig

/Claudia ♥

Fenomenet Facebook

Facebook, är en aning som en kk-relation. Vem känner inte igen sig i att man kan komma förbi, skriva några rader vid behov, för att sedan vända ryggen till och lämna motparten ensam en stund, kanske någon dag eller två. Det existerar helt enkelt inga förpliktelser gentemot varandra, man bara är för att tillfredställa sitt begär. Dock inte sagt att man gör jävligt bra ifrån sig när man väl är på besök.

Men faktum kvarstår att man på något sätt dras till den andra, vare sig man lever i förnekelse med det eller ej, men törsten och hungern finns där – konstant. Denna längtan efter mersmak, är inte så svår att göra någonting åt, för man vet att man ALLTID har tillgång till motparten när helst man vill – man går bara in och skriver några rader, för att sedan vända ryggen till och lämna motparten ensam en stund, kanske någon dag eller två.

Jag gillar Facebook. Eller, jag är nog beroende.
Tack.



/Claudia ♥

Miraklet

Jag gick en gång med en barnslig önskan om drömmar utan slut,
inspirerad av sagan som säger att hoppet är det sista som dör ut,
Så jag bestämde mig för att ta en väg jag aldrig vandrat på förr,
med en känsla av rädsla och nyfikenhet innan jag stod inför en dörr,
Sakta vred jag om dörrhandtaget och plötsligt stod dörren på glänt,
och genom dess glipa kikade jag för att sedan upptäcka något eminent,
På andra sidan uppenbarade sig en mjuk förtrollad strand,
som lyste upp i mörkret med månstoffet som kysste dess rand,
Berusad av förundran tog jag mitt första steg in i denna sfär,
där jag mitt i stundens hetta fann något med ovanlig karaktär,
Jag lyfte upp det med vördnad, vred och vände det i handen,
skådade det ordentligt, omfamnade det och drog på smilbanden.
Det var något förunderligt med att det låg gömt på livets strand,
tänkte jag medan jag stod där med ett mirakel i min hand.

Miraklet glödde, gav ljus och förvandlades plötsligt till en man,
som gick fram och omfamnade mig för att bekräfta att han var sann.
Efterlängtat mötte jag hans blick och besvarade hans ömsinta gest,
ty det var han som jag i alla mina dagar hade längtat efter som allra mest.
För ett ögonblick vände jag mig om, då dörren stängdes med ett dån,
fängslad var jag i min dröm som jag aldrig ville vakna ifrån.
Nu stod jag där, lycklig över att min dröm hade blivit verklighet,
men samtidigt fylld av rädsla att förlora denna dyrbarhet.
Mina händer höll hårt om denna man och kände genast jämnmod,
dock med ett omdöme så förmörkat av febern i mitt cirkulerande blod.
Mannen visade mig platser jag aldrig hade öppnat ögonen för förut,
vilket kändes som att vi två hade funnit varandra i en långfilmsdebut.
Innan jag visste ordet av hade min livs önskan iscensatts,
då förstod jag att sista biten i mitt kärlekspussel hade fallit på plats.

/Claudia ♥