Felstavad kärlek

Det finns gånger då jag nästan tror att min allmänna civilisation har fått uppfattningen om att jag är den där söta ängeln från det blå. Där har skenet verkligen bedragit dem – den här gången i alla fall.
Den perfekta beskrivningen av mig just nu är: En liten djävul i kulisserna, som väntar på att få slita loss ridåerna och göra allt som jag rör vid till aska. Allt som jag önskar ska skjuta i höjden som en raket och skapa ett förvirrande färgspel framför mina ögon. Men trots att lågor brinner så pass intensivt i mitt samvete, att man nästan skulle ana att min egna svans skulle fatta eld inom en snar framtid, så har jag en önskan – att få byta ut min eldgaffel mot en skinande gloria. Men så länge jag väljer att hålla fast vid dig, kommer jag stå där, ensam och ursinnig i kulisserna.
Jag hoppas att du förstår att det är du som ligger bakom min djävulska fasad. Det är därför mina änglavingar, som du haft sönder med nonchalans, ligger på den offentliga scenen, där publiken inte betalar ett enda öre för att beskåda den tragedi som utspelar sig där, framför mig. Det är en uppsättning som fortfarande kommer att fortsätta – även när ridån går ner och kulisserna är låsta - tills det att jag hittar tillbaka till det ljus som en gång uppenbarade sig i form av en strålkastare över mitt huvud.
Jag hatar att du besitter en sådan stor attraktionskraft. Mina armar är svaga nog för att bära dig, starka nog för att aldrig släppa dig. Trots att du gör mig mer ihålig för varje sekund du befinner dig i min famn, så väljer jag, medvetet, att hålla ett stadigt grepp om dig.
Du penetrerade mitt hjärta med all kraft när jag gav det till dig och fyllde varje kvadratmillimeter av längtan, kärlek och omsorg i mitt hjärta till dig. Du avfyrade flera ammunitioner riktade mot mitt bröst och det du lämnade kvar efter dig var ett hål där mitt hjärta en gång hastigt brukade pulsera vid tankarna om dig. Ditt hat trycktes i mina ådror och helvetet presenterades inom mig.
Jag tror aldrig att jag någonsin kommer att bli av med de bestående stämplar som du ärrat in i min själ, men ändå är jag amibvalentheten själv för jag älskar dig och jag hatar dig – på samma gång.

/Claudia ♥